Ord och Bild: 1898

PANU.

Af JUHANI AHO. (Kap. xlii cr romanen »panu». Öfversättning från finskan.)

PANU, Karelens store siare och besvärjare^ den gamla religionens siste kämpe mot kristendomen, har legat under i striden mot sin nitiske och kraftfulle motståndare, prästen i Kantala by, de kristnes längst framskjutna utpost. Panus stam har slutit sig till prästen, sedan de gamla gudarnes heliga lund blifvit ödelagd af elden, deras altare kullstörtats, deras makt öppet trotsats af kristendomens förkunnare. Panus egen gård har likaledes härjats af elden, hans makt och inflytande äro krossade, han

Idet bleka stjärnljuset löpa två män på skidor rastlöst fram öfver den ändlöst vida mon. Tunna moln draga sig emellanåt öfver himlahvalfvet, emellanåt klarnar det fullständigt i norr, norrskenet flämtar och skimrar, kastande otydliga, rörliga skuggor öfver snön. De två männen glida fram med trötta rörelser, som om de varit väl en vecka på väg och ännu hade en annan veckas skidfärd framför sig.

Det är också redan två veckor sedan de begynte följa spåret af en akja, hvilket ledde rätt norrut, mot Lappland. Deras skägg äro isiga, håret och skuldrorna hvita af rimfrost. Spåret de följa är där och hvar otydligt, delvis utplånadt af blåsten.

— Älfdalen synes inte än — säger den af männen, som skidar bakom.

har drabbats af gudarnes vrede för de afvikelser från den gamla läran han infört, för den svartkonst, hvartill han tagit sin tillflykt, i stället för den enklare, renare tro — Kalevala-fol-kets tro — hans stam förut hyllat. Men han sätter ännu sin lit till svartkonsten, vill lära nv trolldom hos den mäktigaste trollkarlen i landet och begifver sig med llpo, den enda stam-förvant, som förblifvit honom trogen, på väg till Lappland.

— Jag tror den ligger där framför oss, där skogskanten sänker sig.

De ha många gånger förut låtit bedraga sig af synvillor, men denna gång är det verkligen älfdalen de slutligen kommit till.

— Kunde vi inte hvila en stund, Panu, i skydd af det där stenblocket? yttrar åter den, som följer efter. — Rän-selvidjorna skära in i mina axlar, och vi hinna i alla fall ännu skida ett godt stycke, innan natten är slut.

— Innan natten är slutl — — — Ja, här är ju intet annat än natt. Sedan tre dagar har solen icke gått upp.

— Skall den väl gå upp för oss mera?

De skidade fram till ett stenrose på stranden, kastade bördorna ifrån sig och satte sig på hvar sin sten.