Sida 697
DAGBOKEN.
i I
fÄ in i sin hjÀrna, att han har blifvit bestulen. Han tigger, han bönfaller: SÀg mig, hvar Àr tjufven ? Dölj honom icke, lÄt mig fÄ honom utlÀmnad, och dÄ allt detta icke hjÀlper, brister han ut: Ni Àr allesammans i komplott med tjufven, men akta er! Jag skall lÄta arrestera hela staden för att fÄ igen mitt penningeskrin!
Denna stora, svĂ„ra seen, som pĂ„ MoliĂ©res tid spelades komiskt â man skrattade Ă„t den bestulne Harpagon, liksom man i Shaksperes England skrattade Ă„t den lurade Shylock â gaf herr Mantzius tillfĂ€lle till en första rangens prestation. Han spelade med en intensitet, en lidelse, som imponerade hos denne skĂ„despelare, hos hvilken annars förstĂ„ndssidan alltid varit sĂ„ utprĂ€glad. Som han rusade omkring i rummet, under det raseri och förtviflan lyste ut ur hans ögon, Ă€n tiggande och bedjande, Ă€n hotande, hvĂ€sande, alldeles utom sig af lĂ€ngtan efter sitt guld, blef han den personifierade girigheten, skrĂ€mmande och frĂ„nstötande. En förtrĂ€fflig prestation, fast byggd, gjuten i ett stycke, en intelligent och framĂ„tstrĂ€fvande skĂ„despelares verk. Det bifall, som hvarje afton, dĂ„ »Dengirige» gifves, förnimmes akt efter akt, Ă€r det bĂ€sta beviset pĂ„ att publiken förstĂ„r att uppskatta herr Mantzius' konst.
Annars Àr det ej mycket att förtÀlja frÄn den kungliga scenen. Ett par debuter hafva som vanligt Àgt rum i sÀsongens elfte timme. Den omtyckta solodansösen fru Valborg Guldbrandsen, som har ÄteruppvÀckt baletten ur
dess dvala och Ă„terskĂ€nkt de bournonvilleska figurerna lif, har försökt sig i skĂ„despelet och upptrĂ€dt som Lysalf i »Völund Smed» âen mycket litet mĂ€nsklig roll, dĂ€r allt beror pĂ„ attityden. Det kan dĂ€rför ej Ă€nnu afgöras, om den unga damen skall blifva en akvisition för talscenen, hvilkens primadonnor sĂ„ ofta ha kommit frĂ„n baletten â senast fru Hennings.
I en af denna konstnÀrinnas utmÀrktaste roller, Agnes i »Fruntimmersskolan», debuterade nyligen fröken Oda Clausen, som Àr en vacker ung flicka, om hon ock Àr ett par Är Àldre Àn de i 8, som för franska ingenuer Àr den vanliga debutÄldern. Fröken Clausen spelade Agnes med samma betoningar, i samma stil som fru Hennings, som sjÀlf debuterade i rollen för 27 Är sedan, efter att hafva stu derÄt in den för Hoedt, hvilkens uppfattning genom hans talangfulla elev nu gÄtt i arf till den unga debutanten, som tyckes vara ett lofvande ingenueÀmne.
Lyckligtvis tyckes det kongelige theaters direktion ha blifvit vis af skadan och för framtiden Àmna taga hÀnsyn till de dramatiske författare, som uppstÄtt i de unges lÀger. BÄde Sven Langes komedi »Iris» och Helge Rödes drama »Dansen gÄr» hafva antagits till spelning och skola uppföras under första hÀlften af nÀsta sÀsong, som, efter hvad vi mÄ hoppas, skall infria mÄnga af de löften, som den innevarande icke har hÄllit.
Den 16 maj. Carl Behrens.
MUSIK.
VĂLUND SMED.
(Bref frÄn Köpenhamn).
NĂR det kongelige theater i Köpenhamn för en tid sedan uppförde Holger Drachmanns stora melodrama »Völund Smed», om hvilket man visste att det var uppsatt med en ovanlig prakt, var det ej lĂ„ngt ifrĂ„n att publiken med större spĂ€nning emotsĂ„g den sceniska dekorations-utstyrseln och den musik, som hr Fini Henriques hade skrifvit till diktverket, Ă€n den förnyade bekantskapen med detta sjĂ€lft, som ju redan ett par Ă„r har förelegat i bokform och vid sitt första framtrĂ€dande blifvit sĂ„ mycket omtaladt och berömdt.
Det kan heller icke nekas, att intresset under förestÀllningen hela tiden splittras. Man vet icke, hvad man företrÀdesvis skall fÀsta sig vid: de kraftfulla, klangrika, af Àkta Drachmannsk lyrik svÀllande verserna, de stÄt ligt anlagda men ej alltid fint genomförda sceniska effekterna, eller den slöja af toner, hvari kompositören har svept diktarens fantasi och som ofta nog tÀcker hans ord. Man kan icke följa med alltsammans pÄ en gÄng, och detta skadar tyvÀrr helhets-intrycket af den i öfrigt gripande framstÀllningen af Drachmanns i poetiskt afseende sÄ starkt verkande alster.
För kompositören, hr Fini Henriques, be-
