Sida 47
SĂ NGER.
Efter GOETHE.
HEDENS ROS.
Gossen sÄg pÄ heden stÄ rosenblomstret röda. NÀrmare han mÄste gÄ. Mer, ju mer han sÄg dÀrpÄ, kÀndes hjÀrtat glöda. Röda, röda ros pÄ hed, rosenblomster röda!
Gossen sad': Jag bryter dig, rosenblomster röda! Rosen sad': Jag stinger dig", att du stÀds mÄ minnas mig, vill för dig ej blöda. Röda, röda ros pÄ hed, rosenblomster röda!
Hur den vilde gossen vred rosenblomstret röda, hur det stack och hur det stred, nederlag till sist det led, stjÀlken bröts, den spröda. Röda, röda ros pÄ hed, rosenblomster röda!
„
DEN FĂRSTA FĂRLUSTEN.
Ack, min första kĂ€rleks dagar, hvem kan skĂ€nka mig dem Ă„ter? Ăgde jag till hjĂ€rtats hugnad Ă€n af dem en kort minut!
Aldrig blir min smÀrta lugnad, och i sorgens natt jag klagar att sÄ snart min fröjd tog slut.
Af min första kÀrleks dagar gif mig Àn en kort minut!
W
MAJSĂ NG.
Mellan klöfver och sÀd, mellan hÀckar och trÀd, pÄ din grönskande vÀg hvarthÀn, Àlskling? SÀg, o sÀg!
Ilar kanhÀnda vilse gÄtt, vill visst vÀnda hemÄt blott. VÄren lofvar skog, hvari Àlskling ströfvar glad och fri.
PĂ„ den klippa vid strand, dĂ€r hon rĂ€ckt mig sin hand, dĂ€r hon röfvat min ro, skymtar nĂ„gon â hon mĂ„nn tro?
TILL LINA.
Om de sÄnger, hÀr jag sjungit, nÄnsin nÄ ditt öga mer, kÀra, dÀr vÄr dröm förklungit, slÄ dig ned vid ditt klavér!
LĂ„t dess strĂ€ngar fĂ„ berĂ€tta hvad af boken du förstĂ„tt! Dig allena Ă€gnas detta. LĂ€s det icke â sjung det blott!
Ack, en knappt förnummen susning Àr, i boken lÀst, min sÄng. Med din röst den ger förtjusning och förtviflan pÄ en gÄng.
Karl WĂ„hlin.
Ord och bild, "j:e Ă„rg.
5
