Ord och Bild: 1898

EN OKÄND.

Siluett af VICTOR HUGO WICKSTROM.

EN höstkväll år 1461 satt biskopen af Angers Etienne de Langeais i sitt bibliotek.

Yngre son af en af landets äldsta familjer, hade han med motvilja ägnat sig åt det andliga ståndet. Visserligen hade krigets dater aldrig haft någon lockelse för honom, men dess mer ett för-finadt lifs alla njutningar. Trots sin prästerliga ställning hade han också förstått att medels litterära arbeten af skilda slag göra tillvaron dräglig.

För tillfället voro hans drag, som buro en gammal ras' befallande prägel, hvilken ingalunda mildrats af hans prelaten-siska värdighet, ovanligt upplifvade. Midt emot honom vid det stora ekbordet, belamradt med handskrifna böcker, sirligt präntade pergament och praktfullt illuminerade legender, satt hans frände, vicomte Jean d'Oudon, en af sin tids mest finbildade ädlingar, och lyssnade uppmärksamt till hans ord.

—■ Du skall genast få höra, hvilken lycklig idé jag fått, fortsatte biskopen det nyss började samtalet. Som du vet, har jag under senare tiden sysslat med öfversättningen af André le Chapelains beundransvärda arbete »De arte amato-ria et reprobatione amoris», hvilket beredt mig ett stort nöje, Särskildt minnes du nog det fängslande kapitlet i verkets andra bok »De amoris variis judiciis»,

hvilket jag för någon tid sedan uppläste för dig.

— Ja, det var obeskrifligt vackert, bekräftade hans frände, hvilken själf var mycket hemmastadd i sitt lands litterära skattkamrar.

— Nå väl, fortsatte prelaten, när jag afslutat detta arbete, sökte jag efter ett annat. Vid mina år förlora de sinnliga njutningarna sin lockelse, och då min prästerliga tjänst ger mig mycket otium, måste jag uppsöka ett nytt föremål för min verksamhetsdrift. Då får jag en vacker dag besök af Guillaume Coquil-lart. . .

—- Hvad säger du, den store skalden? Har han varit här i Angers utan att jag fått träffa honom, afbröt d'Oudon med synbart missnöje.

-—- Han beklagade mycket, att han ej fick sammanträffa med dig, men han vistades här endast en dag på genomresa från Blois, där han gästat vår nådige herre Charles d'Orléans, öfver hvilkens vittra hof han en tid spridt sin glans, och skulle nu skyndsammast begifva sig till Nantes. Han kom för öfrigt samma dag som du reste till Azay för att gästa din herr svåger.

— Hvilken otur, mumlade d'Oudon.

— Emellertid spisade han middag hos mig och utvecklade därunder sitt snilles hela rikedom. Hvilken finhet!