Ord och Bild: 1898

33°

ROBINSON.

Ack, stundom nu jag suckar efter smärtan, som brände förr min själ — Väl sorgens dryck är bitter — men att lida det lefva är likväl!

XVII.

Under de höga hvalfven af åldriga katedralen en graf jag såg i dager, som skalf af färgade fönstrens sken.

Med händer på bröstet knäppta, en bok mellan hvita fingrar, en kvinna af marmor, underskön, sågs hvila på bädd af sten.

Utaf det sista löje en återglans sågs bida på hennes anlet — som himmeln gömmer af sol, som dör, ett dröjande ljus.

Vid hörnen af hufvudgärden två hvita änglar sutto; med fingrar mot läpparna tryckta, de bödo tystnad i Herrans lius.

Ej syntes död hon vara: hon tycktes blott i skuggan

af mäktiga hvalfven slumra och skåda himmelen i sin dröm.

Jag trädde ur liöga skeppet mot dunkla kapellet så sakta, som när man varsamt nalkas en vagga, där barnet hvilar i sömn.

Jag stod där och såg på bilden — och anletets blida dager och bädden af marmor, som hade tätt invid muren ännu ett rum,

de väckte uti mitt hjärta törst till oändligheten, trånad till lif bortom döden, där seklerna fly likt sekunders skum —

Trött utaf kampen för lifvet, trött af den slitande äflan, minns jag ibland med saknad det dolda, dunkla dödens bo.

Den tigande, hvita kvinna jag minnes, och jag tänker: Hur stilla vår kärlek till döden! Hur ljuflig är grafvens tysta ro!

GUSTAF FRÖDINGS FEMTE DIKTHÄFTE.

AF ROBINSON.

DIKTAREN själf kallar denna sin nya versbok »Gralstänk», därmed hänvisande till ett något äldre religiöst-spekula-tivt skaldestycke, »Sagan om Gral», i hans tredje så särdeles uppseendeväckande diktsamling »Stänk och flikar» af år 1896. Under legendens skyddande förklädnad hade han där, som läsaren antagligen minnes, vågat försöket att låta bjärt genomglöda de radikala grundlinierna af vår nyare, vår västerländska kulturs tros- eller tankekraf, monismen, den omutliga förnekelsen och förkasteisen af dualism liksom af hvarje annat slags pluralistisk världsåskådning, hur många och vördnadsväckande anor en sådan än månde hafva.

För den med uttrycken mindre förtrogne torde böra nämnas, att i den monistiska

\

uppfattningen af tillvaron (såsom en enda, hel, organisk enhet) ingen drift, ingen egenskap, förmåga eller kraft tänkes vara i grunden ond, ändamålsvidrig, för de öfrigas utveckling obehöflig och för egen del blott själffbrstörande, utan alla tänkas de mer eller mindre långsamt verka till sin slutliga förklaring och förädling samt ömsesidigt till hvarandras väl. Kort sagdt, monismen, äfven då den jämrar eller ryter öfver evolutionskampens så tålamodspröfvande långsamma framfärd, ser i själfva verket vår värld såsom »den bästa möjliga». Oron, de hjärt-slitande ångest- och otålighetsropen ur de känsligaste bröst — såsom här skaldens — gälla, när allt kommer omkring, blott frågandet efter någon tillräckligt 'öfverlägsen förkunnare af helhetens höga lära,