Ord och Bild: 1898

DEN HVITA BOKEN.

Af RAFAEL. (förf. till »en passionshistoria».)

DEN är så vacker, så vacker! Den I ligger framför mig och lyser med guldsnitt och ett smalt blått sidenband, som har en liten gul rand. Men pärmen — ack pärmen ■— jag vill dansa

— den är hvitgul som tjock grädde och med en guldfjäril i ena hörnet — — tänk! en fjäril af guld med utspända vingar, som om han kom rakt från solen, just då solen skall gå ned men inte ännu glöder röd. Jag är så glad att pärmen ej är röd — det röda skrämmer mig, solen kan vara litet röd, bara inte blodröd som då han brinner ned och slocknar — då stänger jag in mig och vill gråta.

Men en fjäril! Han skall suga honungsdagg af mina ord och sedan flyga omkring.

Det vackraste är att boken är alldeles hvit inuti — så hvit — så hvit —

— människorna ha ej sett något hvitare. Det finns intet tryckt och intet skrifvet i den — men det skall präntas — — präntas i guld och grönt med stora underliga bokstäfver och små nätta som älfvorna då de smyga på tå i månskenet!

Ingen människa vet hvad som skall stå i den —- men då änglarne läsa det skola de sjunga.

Det var jul och granen lyste med vänliga lågor — och då gaf mig min syster ett paket, där jag satt och lyssnade' till hur fåglarne drillade långt, långt borta dit de flytt, då vinden hopade snön kring vårt hus. — Jag öppnade paketet och skrek till då jag såg pärmen —- sedan öppnade jag boken och såg de hvita bladen — då tryckte jag boken till mitt bröst — och sade så att ingen hörde det: Den store anden gaf mig den! — Men min syster hörde det och sade: — Ja — Johannes — den store anden gaf dig den — och hon log —

Har någon sett min syster le? Det är så underligt. Jag vet blott en som ler vackrare — men hon är hvit — hvitare än bladen i min bok. — Min syster är brun. Hon har brun klädning, inte alls grann — men så prydlig — och en liten hvit krage — och små hvita manchetter och stora bruna ögon — som jag inte vet om de äro svarta — och gulbrun hy — inte alls med något rödt