Ord och Bild: 1898

DET TJUGONDE ÅRHUNDRADETS KVINNA.*

Af ELLEN KEY.

Kvinnornas sturm- undDrang-

tid och den med denna sammanhängande sociala och psykologiska nydaningen fortgår troligen långt in i det tjugonde århundradet. Denna af konflikter fyllda period upphör först sedan kvinnan inom som utom äktenskapet nått full laglig likställighet med mannen; sedan en sådan omdaning af samhället ägt rum, att den nuvarande konkurrensen mellan könen slutat på ett för båda lyckligt sätt, och sedan såväl förvärfsarbetet som det husliga arbetet erhållit sådana former, att det mindre hårdt än nu trycker kvinnan.

Först mot tjugonde århudradets slut torde sålunda nittonhundratalets kvinnotyp hafva kulminerat och en ny kvinnotyp börjat framträda.

Min ideala bild af kvinnan vid nästa sekelslut är, att hon skall vara ett väsen af djupa motsatser, hvilka nått harmoni: att hon skall te sig som en stor mångfald och en fast sluten enhet; en rik fullhet och en fullkomlig enkelhet; en ge-nombjldad kulturvarelse och en ursprunglig natur; en starkt utpräglad, mänsklig

* Det ofvanstående skrefs i juni 1897, som svar på den af Ungerns främsta dagliga tidningtill flera af Europas författare ställda frågan: Hur tänker ni eder det tjugonde århundradets kvinna? Svaren hafva blifvit öfversatta till ungerska och utgifna i ett nyårsalbum till tidningens prenumeranter, hvarefter fröken Key ställt sitt svenska manuskript till vårt förfogande.

Red.

individualitet och en hel uppenbarelse af det djupast kvinnliga. Denna kvinna skall förstå allvaret i ett vetenskapligt arbete, i ett strängt sanningssökande, i ett fritt tänkande, i ett konstnärligt skapande. Pion skall inse nödvändigheten i naturens lagar och i utvecklingens förlopp; hon skall äga solidaritetskänsla och samhällsintressen. Emedan hon vet mera och tänker klarare än nutidens kvinna, är hon äfven rättvisare; emedan hon ärmera stark, är hon mera god; emedan hon är visare, är hon äfven mildare. Hon kan se i stort, och hon kan se i sammanhang; därunder förlorar hon vissa fördomar, som ännu kallas dygder. Hon förblir allt jämt den, som danar seden. Men hon söker därvid sitt stöd, icke i den sociala konventionen utan i sitt eget väsens lagar. Hon har mod att tänka egna tan kar och att pröfva sin tids nya tankar. Hon vågar känna —- och bekänna — känslor, dem hon nu undertrycker eller döljer. Hennes fulla rörelsefrihet och allsidiga personliga utveckling möjliggöra djärfva lifsförsök, en energisk sträfvan efter en tillvaro i jämnhöjd med hennes eget jag, och en sådan tillvaro skall hon äfven med en säkrare instinkt än nu veta att finna. Hon förstår att arbeta intensivare, hvila intensivare och fröjdas intensivare af alla enkla, närliggande glädjeämnen, än hvad nutidskvinnan förstår. Sålunda kommer den nya kvinnans lifskänsla att höjas, hennes erfarenhet att fördjupas, hennes