Ord och Bild: 1898

40 6

HELGE RÖDE.

hagar, (stönar.) Släpp mig! Du stryper mig!

kain.

Vill du då följa med godvilligt?

hagar, (stöttar) Ja, om du vill släppa mig.

kain. (släpper hemie.) hagar.

(står ett ögonblick och andas tungt. Hoppar

därpå i ett språng upp på ett af klippblocken och ropar.jj Jag vill vara fri. Jag vill vara hos Abel. (Hon störtar ned.)

kain.

(skyndar fram till klyftan. Ser ned, länge. Vänder sig blek om, stönar) A, å, jag har dräpt min lille bror! Jag har dräpt min lille bror!

(Hati faller ned på sitt ansikte.)

(Ridå.)

-S'S-

BERGEN OCH BERGENUTSTÄLLNINGEN.

AF H. WIERS-JENSSEN.

öfversättning från förf:s manuskript. Med 6 bilder.

VI äro icke norrmän — vi äro bergensare!»

Det är icke så särdeles länge sedan östländingarne lade bergensarne dessa ord i munnen — och de kmide ha varit sagda. Ty under århundraden har Bergen, västlandets hufvudstad, en gång hela landets främsta stad, intagit en särskild ställning bland Norges städer, och det har varit tider, då dess invånare icke varit riktiga norrmän.

Tryggt och väl ombonadt ligger den gamla staden mellan fjäll, som blott öppna sig ut emot hafvet. Och detta haf tycks ha haft mer lättfunna vägar ut till Europa — i synnerhet till Tyskland — än längs kusten österut, där landets flesta städer ligga. Då dansktiden kom, då Norges historia blef Danmarks och de öfriga norska städernas krönikor blefvo så förunderligt tystlåtna, då lefde därför Bergen ett egendomligt, rörligt lif, som tog sin färg pä en gång af stadens isolerade ställning gent emot det öfriga landet och af dess lifliga samfärdsel med utlan-

det. Man kunde vara frestad att säga: mest af det sista. Ty denna samfärdsel var någonting intimare än en vanlig handelsförbindelse: det blef under årens lopp personliga band, blodsband, som knöto Bergen till utlandet. I den stora Hansans dagar ägde de tyske köpmännen halfva staden och tyranniserade återstoden — och då hansestädernas gyllene dagar voro förbi, drogo de bergensiska köpmanssönerna ut till Tyskland och förde med sig hem varukännedom, främmande tankar och främmande hustrur, medan tyske köpmän och handtverkare slogo sig ned hoptals däruppe — de kände sig helt hemmastadda där midt i utländskheten. Hade nu Bergen stått i en lifligare förbindelse med sitt eget land, så skulle väl allt detta främmande endera ha organiskt uppgått i det inhemska eller ock ha afsöndrats därifrån. Men staden låg där instängd mellan sina fjäll, och så hände det, att det blef de främmande som gåfvo den dess karakteristiska prägel, hvilken sedan genom det afskilda läget