Sida 98
7 2
KRISTIAN DAHL.
spets. En hÀrligare promenad pÄ en vacker sommardag kan man knappast tÀnka sig. Man gÄr fram högt öfver taken pÀ frihamnens varumagasin, öfver hvilka promenaden Àr lagd, man befinner sig omkring tjugu fot högre Àn den omgifvande terrÀngen och har till vÀnster en öfverblick öfver hela frihamnen; till höger har man redden med alla dess otaliga fartyg och bÄtar, som stryka förbi, och lÀngre ut ligga skeppsvarf-ven, dÀr de stora jÀrnkolosserna smidas och hvarifrÄn hammarslagen höras öfver vattenspegeln som dÀmpad klockringning.
Dock. sanningen att sÀga, Àr det ej sÄ mÄnga som, sedan de kanske gÄtt en
fjĂ€rdingsvĂ€g för att komma ut till Lange -linieparken, vandra Ă€nnu en half fjĂ€rdingsvĂ€g till promenadens Ă€ndpunkt. Och det har sin sĂ€rskilda grund. Det kan naturligtvis vara mycket vederkvickande att se en grön fyr pĂ„ nĂ€rmare hĂ„ll, men nog skulle en liten fin restaurant vara en ojĂ€mförligt starkare magnet. Man har börjat tĂ€nka pĂ„ att bygga den, och lĂ„t oss hoppas, att tanken blir satt i verket. En prosaisk nutidsmĂ€nniska med ondt om tid har ett behof att gifva sig sjĂ€lf nĂ„gon belöning, nĂ€r hon, blott för att promenera, gĂ„tt en half mil pĂ„ en vĂ€g â lĂ„t vara att vĂ€gen strĂ€cker sig utmed det hĂ€rliga Ăresund.
MIN MODER OCH DĂDEN.
"\T Àr döden kom till min moders dörr och klappade pÄ med sin knotiga hand, jag kved och stönade alltid förr: O, bÀr ej min Àlskling till skuggornas land!»
NÀr döden svunnit pÄ gÄngar'n god, jag jublande armen om moder min slöt. Den stelnade kinden fick hets af blod, och glans ur de slocknade ögonen bröt.
SÀ hÀnde en afton döden kom och knogarne hvirflar pÄ dörren lÀt slÄ. Jag kved ej som fordom: Död, vÀnd om!» Jag öppnade sjÀlfmant och tiggde: Stig pÄ! November 1897.
Min mor vet aldrig af hÀlsostund; af plÄgornas jÀrnklo Àr bruten hvar led. At trötta ögon gif evig blund, Ät skÀlfvande hjÀita evinnerlig fred!»
Och döden, tyrannen, vÀnligt log
ocli kysste till stillhet hvart skÀrande skri.
Se'n bytet varligt i famn han tog
och nickande, nickande skred mig förbi.
Jag upp ur lisande domning spratt. I örat klang dĂ„net af hĂ€sthofvars slag â Nu döden red med min mor till natt, som aldrig blir rosig af gryende dag.
Ernst Arpi.
