Sida 50

36

ELLEN KEY.

Hon Àr mÄnga kvinnor och dock alltid en, vare sig att hon leker och ler eller lider och dock ler; vare sig hon strÄlar af sundhet eller förblöder ur dödliga sÄr: vare sig hon Àr fylld af och omkring sig meddelar ro eller nervspÀnning, jubel eller tÄrar, sol eller natt, svalka eller glöd.

Det tjugonde Ärhundradets kvinna finnes redan i mannens drömmar om kvinnan, och kvinnan danar sig efter mannens drömmar. Den moderne mannens kvinnoideal Àr icke den manliknande kvinnan utan den allsidigt utvecklade uppenbarelsen af »det evigt kvinnliga». Denna

nya kvinnotyp har redan framskymtat ej blott i vĂ„r tid utan under de gĂ„ngna Ă„rhundradena. I medeltiden skref hon Heloisas bref; under renĂ€ssansen mĂ„lade Leonardo henne som Mona Lisa, och pĂ„ I700:talet höll hon salong som M:lle de Lespinasse. I vĂ„rt Ă„rhundrade har hon diktat kĂ€rlekskvĂ€den som Elisabeth Barett Browning; hon har trĂ€dt fram pĂ„ scenen som Eleonora Duse -— och som i en Ă€delsten Ă€r hennes vĂ€sen kristalliseradt genom det diktarord, med hvilket Rahels personlighet blef sammanfattad: STILL UND BEWEGT.

EDVARD SWARTZ. — CARL GUSTAF SUNDBERG.

Minnesteckning af FRANS HEDBERG.

i.

■ L Saa icke luften för mycket med hĂ€n-derna, utan lĂ„t allt gĂ„ hyggligt till. Ty i sjĂ€lfva strömmen, stormen och sĂ„ till sĂ€gandes hvirfvelvinden af er lidelse mĂ„ste ni iakttaga en viss mĂ„tta, som gifver ert föredrag ett smidigt behag. — Var icke för tam hĂ€ller, utan lĂ„t er sunda urskillning vara er lĂ€rare. LĂ€mpa Ă„tbörden efter orden och orden efter Ă„tbörden, med sĂ€rdeles afseende pĂ„ att ni ej öfverskrider naturens blygsamma lagom.» — —

Dessa Shaksperes gyllene ord, uttalade af hans Hamlet i andra scenen af det vÀldiga sorgespelets tredje akt, kunna med allt skÀl sÀttas som motto öfver Edvard Swartz' konstnÀrliga lifsgÀrning, ty sÀllan hafva de af nÄgon skÄdespelare blifvit mera samvets-grannt tillÀmpade Àn af honom. LÄngt innan han Ànnu uttalat dem frÄn scenen, hade han allvarligt begrundat dem under en fjortonÄrig lÀrotid, innan han som tjugu-sjuÄrig man vann sin första stora och epokgörande seger, dÄ han den 7 november 1853 pÄ Gustaf III:s nu grusade skÄdeplats för första gÄngen Ätergaf den grubblande Danaprinsens svÄra och tacksamma roll. Steg för steg hade han under denna sin lÀro- och pröfvotid haft att kÀmpa med en

sjuklig kropp och en svag stĂ€mma, hvilka bĂ„da han dock sĂ„ smĂ„ningom lyckades utveckla till lydiga verktyg för sin konst, dĂ€rvid understödd af ett ansikte, som i Ă€del skönhet och tankediger sjĂ€lfullhet sökte sin like, samt buren af en brinnande entusiasm, som inga motgĂ„ngar kunde slĂ€cka. Att denna hans lĂ€rotid blef sĂ„ lĂ„ng och att han hade sĂ„ svĂ„rt att bana sig vĂ€g, torde fĂ„ sin förklaring dĂ€ruti, att den inföll just nĂ€r hans förnĂ€msta föregĂ„ngare Ă€nnu stodo i blomman af sin krait och hade vant sin publik vid ett helt annat spelsĂ€tt Ă€n det som han skulle införa. De spelade nĂ€mligen pĂ„ inspiration, dĂ€rtill nödda och tvungna bĂ„de af eget temperament och af den dramatik, som dĂ„ en lĂ„ng tid behĂ€rskat spellistorna och som svĂ€ngde mĂšllan Grillparzer och MĂŒllners ödestragedier och Kotze-bues sentimentala hvardagslifsdramer, bĂ„da fulla af en romantik, som krĂ€fde stora later, fysisk styrka och öfversvallande patos för att göra sig gĂ€llande.

Med fyrtiotalets ingÄng Àndrades likvÀl detta förhÄllande genom tillkomsten af Lindebergs teater, och detta i synnerhet sedan Torsslow dÀr blef den styrande och ledande kraften. Vi gamla minnas Ànnu med glÀdje, hvilken liflig tÀflan dÄ uppstod mellan de bÄda scenerna och huru Àn den ena, Àn

Skannad sida 50