Ord och Bild: 1898

v

52 DAGBOKEN.

om »Sol-Hans» samt delar af historierna om »Thora» och »Micco Pajko» och af »En björnhistoria». Där finnas präktiga detaljer äfven i dessa, men där finns äfven åtskillig förkonstling och rätt mycken falsk klang; man märker ofta, att Pelle Molins ursprungliga, färgrika språk —- en poetisk prosa, buren af en inspiration, hvilken flödar i afbrutna, mäktiga störtsjöar — klungit för Stig Stigsons öron, och att han medvetet sökt forma samma tongångar och spela i samma takt; och följden har blifvit, att hans inspiration ofta verkar framtvungen, hans stämningsgrad konst-ladt uppdrifven, hans personlighet gömd bakom en mask, liksom hans namn bakom en signatur. En yttring af denna höga temperatur äro de talrika, ofta omotiverade utropstecknen; en annan är hjältinnornas karakter — de äro nästan alla »diktarflickor», döttrar af Pelle Molins Gunnel med allt för starkt syskontycke.

Men trots dessa svagheter är »Nordan-från» likväl en bok, som man minns och som man får kär. Den är en svensk bok, och dess författare är i sina bästa stunder äfven en bit af en diktare-Johannes, hvilken lyfter en ny flik af den förlåt, som ännu gömmer det stora skogs- och sagolandet däruppe i norr. Han känner och älskar det landet, där »solen oftare går ned än upp», dess kärn-sunda ståtliga »furufolk», deras själslif, i hvilket dikt och saga ännu äro de röda trådarna, och deras händelser, som ännu ha kvar en

god del af äfventyrets norrskensgloria och af gamla hjältesagors helgjutna, lyftande storhet. Och innerligast är hans känsla och djupast kändt och gripande hans tal, när han ger ord åt skogarnas och markernas sorg öfver allt det främmande, som kommer och dränker all gammal skönhet och storhet i sina grumliga flöden, öfver »stadsfläkten», som når ända dit upp, smittande och härjande, öfver denna halfbildning, som gör människorna splittrade och hemlösa och skapar »landets och stadens lärdomsbastarder». Nej — »vi behöfva inte er civilisation, herre; ni kan ingenting ge oss — bara taga. Det är vi som äro rika, ty vi vaka vid det fördolda!»

Motiv af denna art behandlas i den varma prosadikten »Sorg» — skogens sorg, när järnvägen kommer —, i »Lifsstigar», i »Thora». Dessa tvenne äro kärlekshistorier, till hvilken kategori flera af samlingens berättelser höra, bl. a. »En bastard», »Buabruden» och »Enoch frostmannen» — de två senare särskildt minnesvärda, fulla af färg och lif och stor stämning.

En annan af de stora vildmarkernas händelser, en snöstorm, skildras i skissen »Svart och hvitt» — åter en annan, hungersnöden i »Ett skratt», historien om »en svälthun-gersmor, omgifven af sex skrynkliga, gula, darrande gubbar och gummor från fyra till nio år».

K. E. F.

KONST.

FRANS HALS.

FÖR att kunna tala om Frans Hals på det sätt, som endast den omedelbara åskådningen af en mästare i hans största och mest typiska verk ingifver, måste man hafva besökt Haarlems rådhus. Här sitter den stora suiten af hans regent- och doelen-stycken, från officerarnes vid S:t Georgs skyttegille festmåltid (1616) till föreståndarne för asylen för gamla män och föreståndarinnorna för asylen för gamla kvinnor (1664). Tack vare hans pensel lefver här ännu i dag kvar, starkare än på något annat ställe, Holland på höjden af sin makt och sitt välstånd, stolt och kraftmedvetet, upp-

buret af sina medborgares ansvarskänsla och käcka mod, i sin välmåga och sin ystra glädje, vid klang af vapen och fyllda bägare om hvartannat. Den som ej varit bjuden till detta konstens stora gästabud, det största som firats efter Paolo Veroneses venetianska palatsfester, men som känner mästarens pensel i allt dess geniala öfverdåd från Berlins Altes Museum, Lichtensteinska galleriet i Wien, Münchens pinakotek samt stora galleriet och Salle La-caze i Louvren, lyssnar gärna till hvad som berättas om de väldiga målningarna i Haarlem, de förnämsta bragderna i en sällsynt lång och fängslande konstnärsbana.