Sida 735
DAGBOKEN.
i I
TEATER.
STOCKHOLMS TEATRAR.
Dramatiska teatern.
Okt. 5. Madame Sans-GĂšne.
> 22. Hof gunst. Nov. 1. Hamlet.
Svenska teatern.
Okt. 14. Flickornafria. Kontrollören vid sofvagnarna. Nov. 1. Polykrates' ring. Törnestigen.
Södra teatern.
Okt. 17. NÀckens dotter. (Gustaf Bergströms fyrtioÄrs-jubileum.)
» 27. I friareÀrenden. StÀllföretrÀdaren. * *
Dramatiska teaterns verksamhet under oktober har synbarligen gÄtt ut pÄ att öfvertyga publiken om, att denna icke genom fru Hartmanns eller nuvarande friherrinnan Cederströms afgÄng frÄn scenen behöfver frukta nÄgon slopning af den repertoar, som denna artist var den frÀmsta att uppehÄlla, utan att teatern trots denna förlust mycket vÀl Àr i stÄnd till att pÄ ett vÀrdigt sÀtt tillfredsstÀlla traditionens och kontinuitetens fordringar.
I det ena af de tvenne stycken, hvilka under sagda mĂ„nad sĂ„ godt som uteslutande upptogo spellistan (se ofvan), hade nĂ€mligen fru Hartmann firat triumfer mer Ă€n ett hundratal gĂ„nger, och det Ă€r mycket antagligt, att hon skulle gjort det Ă„tminstone halfva antalet gĂ„nger i det andra, om hon varit kvar. Nu kunde dessa stycken, tack vare fru Norrie och fröken Widell, bĂ„de spelas och göra lycka Ă€ndĂ„, och framtiden ter sig sĂ„ledes helt ljus och förhoppningsfull för alla dem, som hĂ„lla pĂ„ att skratta sig fördĂ€rfvade ââą och tycka om att göra det â Ă„t madame Sans-GĂ«nes och fröken Lissies i »Hofgunst» hofnignings-försök.
Att för öfrigt en artist med fru Norries intelligens och stora begĂ„fning en gĂ„ng pĂ„ allvar ville fresta lyckan i nĂ„got annat Ă€n operetten, Ă€r inte att undra pĂ„ â tvĂ€rtom; det Ă€r endast synd, att hon inte kommit pĂ„ den idĂ©en en tio eller femton Ă„r tidigare, dĂ„ hon ganska sĂ€kert vid det hĂ€r laget kunde ha varit en skĂ„despelerska af rang. Nu dĂ€remot torde det vara för sent för henne att afhjĂ€lpa de olater och brister i uttrycksmedel, som en Ă€n sĂ„ framstĂ„ende operettdiva till
följd af sjĂ€lfva sakens natur Ă€r bekajad med, och hvilka i en rol, som pĂ„ skĂ„despelerskan stĂ€ller större konstnĂ€rliga ansprĂ„k Ă€n hertiginnans af Danzig, naturligtvis skulle blifvit Ă€nnu mer framtrĂ€dande. Detta Ă€r som sagdt att beklaga, ty pĂ„ flera stĂ€llen i »Madame Sans-GĂ«ne» gaf fru Norrie prof pĂ„ en omedelbarhet och en Ă€kthet i kĂ€nslan, som tyvĂ€rr inte Ă€ro alltför vanliga hos vĂ„ra skĂ„despelerskor, de mĂ„ nu vara unga eller gamla. SĂ€rskildt gjordes andra aktens seen med mannen pĂ„ ett verkligen medryckande sĂ€tt, varmt och enkelt, och framstĂ€llningen nĂ„dde ocksĂ„ hĂ€r sin höjdpunkt. Det egentliga bravurnumret i pjesen, upptrĂ€det med Napoleons systrar i samma akts slut, kom nĂ€mligen inte till sin rĂ€tt; fru N. kunde hĂ€r hvarken behĂ€rska sin röst eller sin mimik â hon slog öfver, och effekten uteblef. Ej heller utföll den stora scenen med Napoleon i tredje akten riktigt lyckligt, fast det inte Ă€r godt att sĂ€ga, hur den skall spelas, eftersom Sardou, som aldrig Ă€r blyg af sig, hĂ€r inte generat sig för att göra den manhaftiga, rĂ€ttframma och frisprĂ„kiga CathĂ©rine till en helt annan mĂ€nniska, som bĂ„de kan kokettera och spela komedi. Fru Norries replikbehandling i denna seen saknade emellertid tillbörlig finess, och den veritabla operettgrimas, med hvilken hon afslutade den, var allt annat Ă€n pĂ„ sin plats. Men man fĂ„r heller inte begĂ€ra för mycket.
IfrĂ„n det stolta kejsarhofvet i Paris begĂ„fvo sig Dramatiska teaterns artister direkt till ett litet obetydligt dussinhof i Tyskland, dĂ€r en herr von Trotha hade arrangerat en enkel och uppbygglig historia i fyra akter, benĂ€mnd »Hofgunst», och funno sig Ă€fven dĂ€r pĂ„ ett lyckligt sĂ€tt till rĂ€tta, â alla med undantag af fröken Widell, som icke varit med i »Madame Sans-GĂ«ne» och dĂ€rför först hĂ€r i en liten landtfrökens, Lissie Hohensteins, skepnad fick lĂ€ra sig att hĂ€lsa fint. Detta gaf naturligtvis, som jag redan antydt, anledning till en förnyad och ohejdad munterhet i salongen, och författaren hade varit sĂ„ sĂ€ker pĂ„ sin sak dĂ€rvidlag â- mycket sĂ€krare Ă€n Sardou â att han visligen sparat pĂ„ all annan kvickhet. Hvad som för öfrigt försiggĂ„r i stycket, Ă€r onödigt att nĂ€rmare redogöra för â- de som skola ha hvarandra, fĂ„ hvarandra, och det ungefĂ€r pĂ„ samma sĂ€tt som i en mĂ€ngd andra tyska lustspel, vare sig de Ă€ro »fina» eller inte,
