Ord och Bild: 1898

dagboken.

i I

MUSIK.

K. OPERAN.

1897. Nov. 24. Muntra fruarna i Windsor. Dec. 5. Mefistofeles.

» ii. På Sicilien. Djamileh.

» 17. Fidelio.

» 26. Värmländingarne.

1898. Jan. 4. Hans och Greta. Chopiniana,

balett.

> ii. Orfeus. Alphyddan.

17. Navarresiskan. Mjölnarvargen.

KONSERTER.

1897. Nov. 22. Aulinska kvartettens andra soaré.

> 23. Första Neruda-Borwick-konserten. » 26. Andra Neruda-Borwick-konserten. » 29. Tredje Neruda-Borwick-konserten. Dec. 6. Tora Hvass' konsert. ;> 7. Filharmoniska sällskapets konsert. » 18. Tredje symfonikonserten (Beetho-ven-konsert).

1898. Jan. 14. Aulinska kvartettens tredje soaré

(Beethoven-afton).

Sedan jag skref min sista revy, har visserligen musiklifvet en tid legat nere — under julen, familjelifvets tid par préférence, har det i stället musicerats i hemmen — men dessförinnan hade dock anmärkningsvärda musiktilldragelser timat i vår goda stad. Jag nämner då först fru Neruda-Hallés konserter, reprisen af »Muntra fruarna» å Operan samt — framför allt — Beethovenfesten å Operan, som tog gestalt i en minnesvärd Fidelio-före-Ställning och en symfonikonsert, och som efter julen fortsattes af Aulinska kvartetten med en Beethoven-afton. Det var intet egentligt Beethoven-jubileum som i år kunde firas, men vederbörande vid Operan — i främsta rummet väl hr Elmblad med sin äkta konstnärshänförelse — hade begärligt gripit tillfället att på Beethoven-dagen, den 1 7 december, få till omväxling med all hvardagsprosa, som ju icke minst trifves vid en kunglig operascen, få fira en fest till det musikaliska geniets, till den stora konstens, till Beethovens ära, och så kom det sig, att Fidelio åter efter många års förlopp införlifvades med Operans spellista. »Fidelio! Är det Beethoven värdigt att fira hans minne genom att uppföra Fidelio, detta relativt svaga verk af den store symfonikern, som man knappast kan anse vara lika dramatisk, som han var stor som instrumental komponist?» — så hör jag kanske någon fråga. Är det då sannt detta, att Beetho-

ven ej var dramatisk, och är Fidelio intet mästerverk? Helt visst är det riktigt, att Beethoven i den dramatiska tekniken stod långt efter de moderne mästarne — jag menar då egentligen Wagner —■ och att äfven hans föregångare, Gluck och Mozart t. ex., icke läto så störande textupprepningar komma sig till last som Beethoven, äfvensom att sam-mangjutningen af den talade dialogen och musiknumren icke alltid är så lyckligt gjord, som vi nu till dags begära, men att man kan säga, att icke Beethovens musik är dramatisk, kan jag ej förstå. Finnen Wegelius påstår t. ex. i sin för öfrigt särdeles förtjänstfulla, alltigenom af en personlig åsikt färgade musikhistoria, att i Fidelio första aktens musik så när som på Leonoras aria och fångarnes kör är föråldrad. Än Pizarros aria då, detta under af karakteristik och dramatisk, uttrycksfull musik? Än duetten mellan Pizarro och Rocco, denna ohyggliga och skakande seen, som genom Beethovens musik framstår i en så bjärt och på samma gång mildrad dager? Och sedan när Rocco sjunger för Fidelio om grafven, hvilket uttryck, hvilken karakter! Nej, denna musik är i högsta mening dramatisk, och detta öfverallt, icke blott i fängelset, ehuru den här kulminerar i nummer sådana som Florestans oändligt sköna aria med den underbara visionen samt det djupt gripande förspelet, grafduetten, trion, kvartetten, där dramats alla knutar löpa tillsammans och där inspirationen i musiken når en flykt, som kanske aldrig tillförne, samt slutligen den jublande G-dur-duetten, som det -— för att nu öfvergå till själfva föreställningen — är beundransvärdt, att sångarne (Fidelio och Florestan) kunna komma ut med i det orimligt hastiga tempo, som hr Henneberg tar. Hr Henneberg har för öfrigt all heder af denna repris, till hvilken han tydligen gått i högtidsstämning; han anförde med en eld, som visserligen understundom lät honom skynda på tempot mer än billigt var, men som i alla fall fanns ej blott i yttre måtto och som verkade inspirerande ej minst på publiken, som applåderade entusiastiskt efter den storartade Leonora-ouvertyren — ouvertyrernas ouvertyr. Och dock fanns just här ställen, där ett värdigare, bredare och lugnare föredrag skulle varit mer i stil; jag kan säga det, efter som jag har hr Nordqvists sätt att tolka