Ord och Bild: 1898

FRAMFÖR SPEGELN.

Af ANTONIO FEIJO.

»Vet man egentligen hvad Narcissus såg i källan och hvad han dog af?»

Det sägs, lifvet är kort.. . Månn' den svultne

så tänker?

För mig är det så långt, på besvikelser rikt, att, när åt det förflutna jag en blick stundom

skänker,

mitt eget lif mig synes en hundraårings likt.

Men ser jag mig i spegeln, allt en slik känsla

jäfvar:

ej en rynka, ett veck, ja ej ens ett grått hår! Och jag ler .. . Men det löje, som på min mun

då sväfvar,

se, just det är en gubbes, det bär af mitt lif spår!

Pannan vittnar väl än om ett mod, som i valet ej sviktar, där det gäller att strida eller fly. Men se, under det sköra, ännu oskadda skalet bor en mask, som förvandlar äpplets märg till

slem dy.

Likt en hypnotiserad kan jag timtals beskåda denna bild, som i spegeln har sin blick på mig

fäst, . . .

tills den slutligt förändras, fastän mellan oss båda

ej sig trängt någon tredje, någon störande gäst.

Bildens prägel af ungdom ser jag plötsligt försvunnen :

dess panna, lutad, kransas af ett hår, hvitt som

snö;

och dess trötta asketblick, där all glöd är förbrunnen,

liknar ett höstligt månsken på en enslig, skum

sjö!

Drag för drag jag då börjar den nya bilden

granska

tills i den jag ser speglad just min själs sanna

art —

den första bilden sökte verkligheten förvanska,

sökte förvilla ögon, som ej lärt sig se klart.

Ja, så här ser jag ut; detta likhet jag kallar!

Denne darrande gubbe, hvem är det, om ej jag?

Ar af sorg gjort hvitt håret, som kring hans

panna svallar,

men han ler, ty han lärt sig resignationens lag.

Göran Björkman.