Ord och Bild: 1898

SJÄLFHÄFDELSE OCH ALTRUISM.

275

mänheten blandar sig uti den enskildes handlingssätt (i rent personliga saker), tänker den sällan på något annat än det oerhörda uti att någon kan handla eller känna annorlunda, än den själf gör.» Och så glömmer samma allmänhet det obestridliga faktum, att hvarje individ är odisputabel ägare till sitt eget lif, äfven om han vill förstöra det.

Långt ifrån att vara oförenliga äro de båda lifsprinciperna själfhäfdelse och själfuppoffring till och med möjliga att sammanföra i ett begrepp: själfhäfdelse tinder ansvar. Och det lär aldrig kunna jäfvas, att själfhäfdelsen, så tillämpad, skulle skapa ett friare, ädlare och lyckligare släkte. Men det tusenåriga rike, som »en mänsklighet i själfhäfdelse» skulle kunna åstadkomma, få vi nog hänvisa till utopiernas område. En sådan allmän lycksalighet skulle nämligen förutsätta, att hvarje människa under alla förhållanden skulle ha personlighetskraf-

vet klart för sig och handla i öfverensstämmelse därmed, samt vidare, att den enes kraf aldrig kommer i kollision med den andres eller, med andra ord, att människornas lifsvägar gå som parallela linier utan att någonsin råkas.

Men allt detta omöjliggöres ju af de tusentals skiftningarna i mänsklig utveckling, af de mången gång hårfina gränserna mellan rätt och orätt, af de misstag, som göras äfven af dem, som äro i hög • grad finhörda för den inre rösten, af den omständigheten, att människors vägar oupphörligt korsa och slingra sig om hvarandra, samt ej minst därigenom att hvarje människa är skyldig att taga hänsyn till den verklighet, hon genom sina handlingar skapar. Detta att vara bunden af obestämbara och därför oförutsedda följder af frivilliga handlingar har varit och kommer nog alltjämt att förblifva den djupa tragiken i tusentals människoöden.

KAROLINERNA.

ANDRA DELEN. Några synpunkter af HJALMAR SÖDERBERG.

Då nattens himmel tindrar kall, förfärdigar jag gudar, som jag kan hålla af, när all min ungdoms grafsång ljudar.

Verner von Heidenstam.

Historieskrifvare ha som bekant

grubblat mycket öfver de skäl, som förmådde Karl XII att styra färden till Ukraine. Måhända skola de, hvilkas lott det en gång blir att skrifva den innevarande epokens litteraturhistoria, i sinom tid komma att tvista lika mycket om de själsliga grunder, som kunde förmå Verner von Heidenstam, renässansmannen, den skönhetsdyrkande hedningen framför alla andra i vår litteratur, han som fordom hänfördt besjöng Sardana-pal, att kora till sin hjälte en man, som fann skönhet endast i den nedblodade lagern och för hvilken beröringen med en vacker ung kvinna var något så motbjudan-

de, att han omedelbart måste rekreera sig genom att hugga hufvudena af ett par kalfvar. Och i sanning, det kunde äga sitt intresse att fördjupa sig en smula i de motiv, som kunnat bestämma diktaren att falla med sitt val just på denna torftiga och råa hjältesjäl — torftig och rå, som en hjältes själ nästan alltid är, innan skalderna hunnit taga den under behandling — för att af den förfärdiga en gud att dyrka och hälla af. Och se, med så mycken kärlek och så mycket geni har han gått till sitt -verk, och med så stor frikostighet har han delat med sig åt sin stackars defekte hjälte af sin egen själs rikedom, att han