Sida 375
SKALDEFILOSOFI.
Af ALLEN VANNĂRUS.
Gustaf Fröding : Om lifsmonader. Ett lifsförkla-ringsförsök. 1898.
GUSTAF FRĂDINGS debutarbete som skald, hans mixtum pictum PĂ„ guitarr och dragharmonika, förskaffade honom som bekant genast en rangplats inom den svenska vitterheten. Hans debutarbete som filosof â dess titel lĂ€ses hĂ€r ofvan â skall dĂ€remot nĂ€ppeligen förmĂ„ skĂ€nka honom en motsvarande Ă€restĂ€llning inom den svenska filosofien. Det kraftgeni, denna filosofi nu sĂ„ vĂ€l behöfver bĂ„de för att fĂ„ ny glans öfver sig och för att pĂ„ ett eklatant sĂ€tt fĂ„ afgjordt, huruvida den beslutsamt skall fortgĂ„ pĂ„ den bana, hvilken den boströmska skolans mĂ€n med sĂ„ stĂ„tliga vĂ€gmĂ€rken utstakat, eller vĂ€nda om, börja pĂ„ början igen och föresĂ€tta sig ett grundligt bearbetande af de olika filosofiska spe-«'«/vetenskaperna med en stor filosofisk encyklopedi som hufvudmĂ„l âąâ detta geni har tydligen icke framtrĂ€dt i och med filosofen Fröding.
Ăr dennes afhandling, sĂ„som vi mĂ„ste anse, af ringa filosofisk betydelse, Ă€r det dĂ€remot onekligen af ganska stort litterĂ€rt intresse, att en nutida svensk skald framlĂ€gger ett stycke af sin teoretiska filosofi. Det Ă€r, som kĂ€ndt, för nĂ€rvarande just ingen brist pĂ„ större och mindre svenska skalder, men om man gör undantag för en C. D. af WirsĂ©n, hvilken vĂ€l kan rubriceras som bra nog ortodox boströmian, sĂ„ vet man verkligen icke, hvilka de teoretiska grundtankar Ă€ro, som uppbĂ€ra den samtida svenska skaldefilosofien. En Snoilsky, en Verner v. Heidenstam, en Levertin, en Tor Hedberg, en G. af Geijerstam o. s. v. â antagligen hafva de en hvar sitt utprĂ€glade Ă„skĂ„dningssĂ€tt. Men om de teoretiskt Ă€ro idealister eller naturalister, teister, panteister eller ateister, indeterminister eller determinister, det hafva vi utomstĂ„ende aldrig
fĂ„tt klart för oss, och den kĂ€nnedomen vore dock icke utan sitt stora intresse. Deras praktiska filosofi kunna vi dĂ€remot till en viss grad lĂ€sa ut ur deras verk. Den syftar mot och tager gestalt i företrĂ€desvis ett visst mĂ€yiniskoideal â för de flesta, sĂ„som det synes, sammanfallande med eller Ă„tminstone nĂ€rstĂ„ende den berömda Nietzsche'ska öfvermĂ€nniskan. Detta ideal Ă€r sedan naturligtvis individualiseradt pĂ„ en mĂ„ngfald, olika sĂ€tt; hos t. ex. en Heidenstam Ă€r det utstyrdt med drag af en viss öfvermodig och epikureisk humanism, under det hos Levertin mĂ€nniskan Ă€r mycket mera feminin och lyriskt sjĂ€lfull; Geijerstam Ă€lskar det mera groflemmade, det s. k. sunda, det som har nĂ„got fysiologiskt friskt i sitt vĂ€sen; hos Hedberg blickar mĂ€nniskan ut i vĂ€rlden med nĂ„got af allvarsfull moralism i anletet; o. s. v.
Fröding i sin ordning har nu öfverras-kat med nĂ„got ovanligt: en nutida svensk skald biktar för oss sin teoretiska filosofi. Och hvilken filosofi sedan, â en andra öfverraskning. Hvem kunde tĂ€nka sig annat Ă€n att Fröding var en frivol skeptiker med djupt förakt för allt hvad metafysik heter och med aktning i dessa stycken pĂ„ sin höjd för det naturalistiska Ă„skĂ„dningssĂ€tt, som de empiriska naturvetenskaperna erbjuda. Men hvad visar oss hans afhandling? Jo, det rakt motsatta. Han lĂ„ter metafysikens spinnrock gĂ„ med lika god fart som nĂ„gon för-Kantisk filosof, och de tanketrĂ„dar han spinner gifva icke den sedvanliga metafysiska spindelvĂ€fven efter i skörhet.
Skaldens filosofiska organ Àr naturligtvis fantasien. Detta nÄgot, som Fröding betecknar med det vokalstarka uttrycket sol-alljag, hvilken Àrkefantastisk konstruktion Àr icke det! Omgjutet af solens tropiska klimat Àr enligt Fröding vÄr astronomiska centralkropps slÀkte af monader
