Ord och Bild: 1898

HAR EN NATIONALTEATER BERÄTTIGAD BETYDELSE?

Af HELENA NYBLOM.

DET förekommer mycket ofta, att människor bedöma en sak efter dess missbruk. Kan man påvisa, att en sak många gånger blifvit missbrukad, så utdömes den såsom farlig och värd sin undergång.

Nu är det dock i själfva verket sä, att allt kan missbrukas: religionen, kärleken, konsten, ett godt hufvud, stora gåfvor, med ett ord, all kraft kan missbrukas. Det enda, som hvarken kan missbrukas eller brukas till någonting, är det innehållslösa, eftersom det är detsamma som rakt ingenting.

Om man därför skall uppfatta en sak riktigt, så bör man bedöma den efter det yppersta den åstadkommit.

Det bästa resultatet af en institutions tillvaro är intyget om dess värde och 0111 hvad den, riktigt uppfattad, kan åstadkomma.

Teatern är en institution, som väckt och fortfarande väcker stor förargelse hos många rättänkande människor, just på grund af de stora missbruk den gjort sig skyldig till.

Men skulle teatern verkligen blott vara ett mer eller mindre farligt tidsfördrif, då har den ingen rätt att existera. Är den däremot en kraft, som innebär möjligheter, hvilka väsentligen kunna bidraga till människors förädling och glädje, då bör den omhuldas och hjälpas för att kunna åstadkomma det bästa, den förmår, d. v. s. häfda sin plats som en af de betydande yttringarna af skön konst.

Som hvar man vet, var en dramatisk

föreställning hos de gamla liktydig med en religiös fest. De grekiska tragediernas allvar erbjöd åskådaren att begrunda lifvets djupaste problem.

Under den kristna tideräkningen var det kyrkan som först begagnade den dramatiska framställningen som ett uppfostringsmedel, väl vetande hur mycket starkare ett exempel, lefvande framställdt, inverkar på naiva sinnen än blotta ord.

Det var episoder af Kristi lif och helgonens historia som i lefvande bilder framställdes för folket, och hur djupt sådana framställningar af det högsta kunna gripa en, därom bära de många olika tänkande vittne, som i våra dagar bevistat passionsspelen i Ober-Ammergau.

Då det kyrkliga dramat gick ut bland folket, började det med så kallade »moraliteter», och det var samma skillnad mellan religiösa skådespel och moraliteter som mellan religion och moral.

Religionen, som tager hela människan i anspråk, verkar lefvandegörande och inspirerande. Moralen, som håller sig uteslutande till förståndet, går undervisande till väga och stryker starkt under tendensen. I de religiösa skådespelen framställdes oftast, huru de heliga personerna kämpade och ledo, deras goda gärningar och underverk samt deras slutliga belöning, som vanligtvis bestod i en afrättning på ett mer eller mindre grymt sätt.

Moraliteterna visade däremot med systematisk noggrannhet, hur dygden belönas och lasten straffas redan i detta lifvet. Som