Ord och Bild: 1898

TRE DIKTER

af

CLAS LINDBECK.

DET MOT KVÄLLEN LIDER.

Ckuggan ökar, det mot kvällen lider, ^ älfvan går till bal, och sin gråa skimmel kvällen rider öfver berg och dal.

Björkar, alar, tallar, granar, enar smälta hop till skog;

markens stenar, trädens stammar, grenar till en enda skog.

Kummin, senap, väppling, klöfvertufvor smälta till en äng; • gräs och örter, hvita maskroslufvor till en enda äng.

Djärfva klippsprång, hällar, hvilka stupa, smälta till ett berg; rullstensblock och jättegrottor djupa till ett enda berg.

Enkelt, helt och samladt allting blifver uti kvällens färg; hufvudtingen blott naturen gifver: skog och äng och berg.

Nu försvinna dagens småting alla,

gå med solens glöd,

liksom lifvets lumpna småting falla

inför härskar'n Död.

-*-

NATTENS ENSAMHET JAG FRUKTAR.

Otadens buller börjar tystna, ^ snart nu nalkas nattens timma, stjärnor öfver taken glimma, och den orofyllda dag svepes uti nattens mörker; men när dagens tungor tiga, börja hjärtats tankar stiga, starka ljuda hjärtats slag.

Nattens ensamhet jag fruktar. Liksom hafvets vågor tunga, som i ständig dyning gunga efter stormens vilda dust, hjärtats slag i natten ljuda. Hjärtats tankar få ej hvila, fram och åter nu de ila, naggande mot sömnens kust.

Natten kommer lugnt och stilla, silfverklara stjärnor tindra, inga ljus nu mera glindra från de spöklikt mörka hus. Nattens ensamhet jag fruktar, ty när kvällens lampor släckas, hjärtats söfda tankar väckas,

klart då brinner smärtans ljus. —-❖-

DIN VÄXT ÄR SÅ FIN . . .

T^iin växt är så fin, din höft är så späd, du stannat som buske, blir aldrig ett

träd,

din vrist är spenslig, din stämma svag, men solglad du är som en sommardag.

Din fot är det minsta, jag någonsin sett, din mun är det minsta, som mot mig har

lett,

och händerna äro smeksamma små, men djupa äro ögonen blå.

Du synes så bräcklig, så spröd och vek, du tyckes gjord blott för fjärilslek, men uti det trånga skalet bor en själ, som är vidthvälfdt bred och stor.

Det händer, när storm genom skogen går och våldsamt sveper bland hult och snår, att eken den väldiga faller till mark, men vidjebusken den späda står stark.