Sida 377
VICTOR HARTMAN. Af VICTOR SJĂBERG.
Med 2 bilder.
VID ett teatersÀllskap, som vill anses för förstklassigt, fÄr det lika litet som vid en första rangens orkester finnas nÄgon skillnad mellan principal- och mellanstÀm-morna, de böra alla vara lika duktigt besatta. Först dÄ upppnÄs den enhet, den harmoni, som ger intryck af fullstÀndig konstnÀrlighet. Och under sÄ lyckliga omstÀndigheter intrÀffar det Àfven att, om Àn det, som framstÀlles eller utföres, icke alltid bÀr det absoluta konstverkets prÀgel,
detsamma genom det öfverlÀgsna utförandet öfver hela linien blir bÄde intressant och njutbart.
Under den tid, till hvilken vi beklagligtvis sÄ ofta Àga anledning att med en suck af saknad blicka tillbaka, den tid nÀmligen, dÄ man Àlskade att kalla vÄr Dramatiska teater för »Sveriges ThéÄtre Français», fyllde den man, hvars bild pryder dessa blad, just en sÄdan mellanstÀm-mas viktiga plats pÄ ett sÀtt, som hedrade
