Ord och Bild: 1898

220

HUGO GYLLANDER.

nu ohindrad dryper sin galla på honom. De frätande etterdropparna ha urhålkat sig en väg genom hans vanställda ansikte rakt in till det modiga hjärtat, där det bittra flödet stiger . . . stiger oaflåtligt.

Loke kastar sig icke längre så våldsamt pä sitt läger, att det blir jordbäfning. Den misshandlade titanen är på väg att drunkna i hatets giftflöde, och dagens milda gudasläkt ler blidt och till-fredsställdt vid tanken på att deras fiende ligger i dödskampen öfvergifven och bruten.

Men de må icke vara helt säkra ännu! Loke lefver, fastän halfdöd, och hans titan-

lemmar ha kanske ännu kraft att i fullheten af hans yttersta förtviflan lossa själfva klippblocket, vid hvilket han är fängslad, och då störtar han sig, jämte det, krossande öfver dagens leende af-gudasläkt.

Men det ser ut som skulle han vänta till Ragnarök. Dagens leende afguda-släkt gör obekymrad sin tempeltjänst hos Mammon, viss på att de kunna lega all världens ormar för att drypa sitt hat öfver hvarje fängslad motståndare.

Ty än lefva de gamla gudar —- och än vrider sig Loke under hatets och hämndens outhärdliga evighet.

råttfåNgareN i HamelN.

AF HUGO GYLLANDER.

I luraden mig, I redlige män, på min ärligt förtjänta betalning. 'Så, packa dig af och kom aldrig igen, din drifvare och din galning!»

Jag ryckte på axeln åt ert besked, jag fattade säcken och påken, och ut genom portens hvalf jag skred, när kvällsoln lyste på kåken.

När tjufven i galgen dinglade glad för aftonens spelande väder, jag vandrade ut nr Hamelns stad, bedragen af stadens fäder.

Därute tisslade fågel och bäck, och luften var full af våren. Jag tog min pipa fram ur min säck och spelte med sol i håren.

I ädela män inom murens rund, I borgare utan lyte, I ägen gårdar, I ägen grund — och jag har en påk och ett knyte.

I han rätt att döma efter behag, I han bödel för dem som fela. Jag har endast rätt till galgen, jag — men si, jag har makt att spela.