Sida 268
HILMA ANGERED-STRANDBERG.
Af HELLEN LINDGREN. Med i bild.
\R 1887 debuterade den, som nu bÀr namnet Hilma Angered-Strandberg, som fröken Strandberg med en bok, hvars skisser kallades 1 'österut. De fingo sitt Àmne och sin {arg af vÀstkustens oordnade, delvis vilda folklifsförhÄllanden. De fingo ocksÄ mycket af sin spÀnning genom kulturkampen dÀrute i skÀren, nÀr nÄgon mÀnsklig vildfÄgel med intresse för lifvets problem och stora lifsfrÄgor förirrade sig dit och gjorde opposition. Det hela gaf oss en ödsligt intressant bild af kustbons lif, huru det kunde svÀnga mellan glÀdjen öfver en fylld börs, dÄ det var öfverflöd pÄ sill eller fiske, eller sorgen öfver en tom, dÄ det var brist pÄ hafvets lifsmedel, och dÀrmed följde armod pÄ bÄde penningar och glÀdje. Stojande lif och tÄlig lifskamp tecknades med lika stor kraft.
Det lĂ„g en viss af naturförhĂ„llandena bunden och tung stĂ€mning öfver denna bok. Den skildrade gĂ€rna den bildade och emanciperade kvinnans ensamhet och öfvergifven-het men ocksĂ„ hennes trots i dylika fisklĂ€ges- eller smĂ„stadsförhĂ„llanden. LĂ„t vara att det skedde med nĂ„gon öfverdrift â pĂ„ det hela taget var det sannt. DĂ€r hade, sades det oss, patronen och arbetsgifvaren obestridd makt, dĂ€r hade prĂ€sten öfverinseendet öfver bĂ„de kĂ€nsel och rörelseförmĂ„ga hos sina sockenbarn, och han begagnade detta öfverinseende med schartauansk myndighet â enligt författarinnans mening kanske alltför ofta styrkt genom goda middagar och underdĂ„nigt understödd af alla församlingens fina fruar.
Dessa skisser hade en non-possumus-idea-lism, som gjorde uppror mot allt Ă„siktstvĂ„ng, och de buro vittne om en sĂ„ frisk kraft, att de genast vunno erkĂ€nnande. De slogo visst icke igenom pĂ„ samma sĂ€tt som sedermera Selma Lagerlöfs Gösta Berling, men de framvisade redan det, som för icke mĂ„nga Ă„r sedan var nĂ„got mycket sĂ€llsynt i bĂ„de vĂ„r konst och litteratur, kĂ€nslan för konkret figur mĂ„lning och för ett konkret landskap â man blef underkunnig om icke blott
hur alla stugor pÄ skÀret nÄgot sÄ nÀr sÄgo ut, utan hur just den stugan, som nu omtalades, var beskaffad, och hur just en viss fiskargubbe talade och rörde sig. MÄnga sÄdana direkt efter naturen gjorda afrit-ningsförsök hade icke Ànnu sett dagen, nÀr denna bok utkom. NÀr nu fru Angered-Strandberg Änyo betrÀder den litterÀra arenan med sin andra bok, Den nya vÀrlden. har hon under de tio Är, som förgÄtt, vuxit flere tum i höjden. Boken skulle med nÀstan bÀttre skÀl, Àn nÀr Zola kallat sin sista roman Paris, kunna heta Amerika. Den har ett mÄngskiftande lifs mÄngfald öfver sig. den har en vid horisont och luftperspektiv. Den berÀttar oss mycket bÄde om schwungen och obarmhÀrtigheten hos ett samhÀlle, som Àr grundadt pÄ en förkastelsedom öfver allt hvad individualitet heter.
NĂ€r Louise Niefelt, trött pĂ„ gamla Sveriges instĂ€ngda luft, far öfver med oceanĂ„ngaren, far hon af en finne, som kĂ€nner sig medlidsamt stĂ€md gent emot hennes brusande kraft, hopp och tro, höra, att hon Ă€nnu icke förstĂ„tt, att i Amerika allt kan hĂ€nda. Hvad kan hĂ€nda, frĂ„gar hon sig trotsigt i förlitande pĂ„ sin lyckliga stjĂ€rna, eller pĂ„ ödets makt eller pĂ„ arbetet eller pĂ„ tvĂ„ unga friska mĂ€nniskosjĂ€lars ingenium â hon har ju med ett par hundra kronor pĂ„ fickan öfvergifvit slĂ€kt och vĂ€nner i det gamla landet för att uppsöka sin fĂ€stman och gifta sig med honom.
Stackars Louise Niefelt! Hon kommer dit ut med en obetvinglig tro pÄ att en man med talang dÀrute har marskalkstaf-ven i sin rensel. Det Àr ett drag af trotsigt fribrytarlynne, kanske ocksÄ af trotsigt kvinnolynne, som vinner vÄrt hjÀrta, nÀr vi se henne börja sÄ blindt troende, men som ocksÄ förbereder oss pÄ en tragisk upplösning af hennes historia. Men icke objektivt utan subjektivt har författarinnan tolkat motiveringen i hennes lifskonflikt, motsatsen mellan henne och honom, han, mannen af arbetarhÀrstamning med det tunga, för-
