Ord och Bild: 1898

DAGBOKEN.

i I

för att där träffa aftal med framstående kopparstickare om deras graverande. Arbetet bedrefs med energi, så länge Dahlberg vistades i Paris, men därefter synas artisterna hafva tagit det mera makligt, och med 1675 års krig afbröts arbetet helt och hållet för sex år. Det blef därefter nödvändigt att för dess afslutande anställa en särskild gravör, och valet föll på holländaren Willem Swidde, som flyttade till Stockholm och under åren 1688 —91 utförde de återstående bilderna, hvarefter arbetet 1696 kunde publiceras.

Denne Swidde blef Dahlbergs förnämsta stöd vid utförandet af Suecia-verket. Äfven för detta hade en del plåtar utförts i Paris under Dahlbergs öfverinseende. Swidde kvarstannade i Sverige intill sin död 1698 och utförde under dessa sina tio sista år, utom kopparsticken till Karl X Gustafs historia, 15 till antalet, äfven 80 plåtar för Suecia. Efter hans död inkallades såsom hans efterträdare Johan van Aveleen, också denne holländare. Aveleen blef ännu rikare representerad i Suecia med 137 blad. Äfven han kvarstannade i Stockholm till sin död (1727) och led mycken nöd här under de år af politiskt och ekonomiskt sammanstörtande, som utgjorde vår storhetstids tragiska final. Emellertid har han äran af att hafva bragt den konstnärliga delen af Suecia till dess fullbordan.

Själf upplefde Dahlberg icke denna tilldragelse. I känslan af att hans arbetsdag led mot sitt slut, hade han 1702, vid 77 års ålder, dragit sig tillbaka från Suecia-verket, och följande år ändade han sitt verksamma lif, efter att med krigarens svärd, ämbetsmannens penna och konstnärens ritstift hafva tjänat sitt fädernesland med underbar kraft och uthållighet.

Det var från början meningen, att en omfattande skildring i text af Sverige skulle ingå i Suecia. Arbetena härpå fortgingo ända till hundra år efter beslutet om verkets utgifvande, utan att dock det åsyftade resultatet uppnåddes.

Lyckligtvis hade genom mångas förenade ansträngningar den viktigaste delen, den illustrativa, förts till ett värdigt slut. Främst bland dem, som tagit del i detsamma, står emellertid Dahlberg, och verket bär med all rätt hans namn. De flesta teckningarna äro utförda af honom personligen, de öfriga anskaffade genom honom från de orter, till hvilka han ej själf kunde komma. 1 den obrutna enheten och hållningen hos det hela, oaktadt så många personer lagt hand därvid, spårar man hans starka ledande vilja.

Samtiden såg i Dahlberg i synnerhet den utmärkte krigaren. Eftervärlden, som erkänner hans plats bland krigets snillen och som står i tacksamhetsskuld till honom för hans stora insatser i vårt försvarsväsende, njuter likväl på ett mera direkt sätt frukterna af hans verksamhet i konstens och kulturens tjänst och räknar bland hans förnämsta bragder vårt största fosterländska bok-konstverk.

Då nu detta ånyo framträder i den med den största omsorg utförda upplaga, som efter den sällsynta och högt skattade originalupplagan utkommit, och under ledning af riksantikvarien Hans Hildebrand, som författar texten, så kan man med skäl vänta, att det skall tränga in i många svenska hem för att där för nu lefvande och kommande generationer på det mest uttömmande och fängslande sätt förtälja om huru vårt land såg ut på höjdpunkten af sin politiska storhet.

A'. W—n.

MUSIK.

Om sång. Af algot lange. Utgör n:r 12 af populär-vetenskapliga afhandlingar. Stockholm. Albert Bonniers förlag.

I detta redan rätt mycket omdebatterade lilla arbete redogör författaren för sina särdeles intressanta erfarenheter som sångare, klagar bittert öfver den allmänna förvildningen i smaken och öfver dilettantismen hos de sjungande, samt framlägger slutligen stommen

till en ny metod, ny och dock gammal Åtminstone förefaller det, som om alla de bästa sångare och sångerskor alltid i hufvudsak sjungit efter de principer hr Lange här framlägger, hvilka ju för öfrigt icke äro uppfunna af honom utan närmast lånade af ett par namngifna tyska författare, Siga Garso och Müller-Brunow. Redan Arlberg betonar i sin tonbildningslära starkt liknande grundsatser, ehuru hos honom icke teori och praktik följ-