Ord och Bild: 1898

63

dagboken.

UR BOKMARKNADEN.

Bang, G.: Europeisk kulturhistoria i korta drag. Förra delen. Stockholm 1897. P. A. Norstedt & Söner.

Till de senaste årtiondena hör utbildandet af den vetenskap, som fått namn af kulturhistoria. Den har intagit en plats vid sidan af den sedan gammalt odlade och aktade historien, hvilken i allmänhet inskränker sig till skildringen af statsväsendets och krigens öden. Men människans lif innefattar så ofantligt mycket mera, och detta öfriga, länge förbisedt eller styfmoderligt behandladt, är dock af vikt icke blott i och för sig, utan äfven för utvecklingen af de politiska förhållandena.

För hvart årtionde, ja vi kunna väl säga för hvart år har kulturhistorien att uppvisa ytterst glädjande framsteg. Arbetet är fördeladt på många händer, och händernas ägare hafva sina olika skaplynnen, hvar och en har sin förkärlek för den ena eller den andra sidan af kulturutvecklingen. Det myckna arbetet gör ett mäktigt intryck. Hvar och en som arbetar har visserligen sammanhanget af det hela för sig klart, men detta kan icke framträda lika tydligt för den stora allmänheten. För denna kan mångfalden af företeelser och studier verka rent af förvirrande.

Vi hafva icke på svenska haft en sammanfattande öfversikt af kulturhistorien och af de lagar, hvilka varit och äro gällande inom kulturutvecklingen. Det var därföre en lycklig tanke, för hvilken vi hafva allt skäl tacka den aktade firman P. A. Norstedt & Söner, då den beslöt sig för att lämna den svenska allmänheten en europeisk kulturhistoria i korta drag. En sådan, afsedd för den stora allmänheten, kan naturligtvis icke meddela en fullständig systematisk framställning af den så mycket omfattande kulturhistorien. Det är endast hufvuddragen som här kunna framhållas och detta i korthet. Sådant är bokens program, och efter detta bör den bedömas.

Till programmet hör vidare, att det endast är den europeiska kulturen af hvilken vi här hafva att vänta en framställning. Här finnas ock endast två kapitel som gå längre tillbaka, det första om den indoeuropeiska racen, det andra om bokstafsskriften. Båda äro nödvändiga för att bilda bakgrund till den egentliga framställningen. Inom denna hänvisas emellertid till de förbindelser, i

hvilka den europeiska kulturen står till den föregående inom österlandet.

Naturligtvis måste boken börja med en definition af ordet kultur. »Med ordet kultur», heter det, »förstår man inbegreppet af alla de vttringar utaf mänskligt lif, hvilka åsyfta något annat och mera än blott att hålla lifvet vid makt.» Definitionen kan synas något trång. Men den får en utvidgande förklaring i den följande meningen, hvilken anför exempel på de olika yttringarna af det mänskliga lifvet, hvilka ingå i kulturen. Bland dessa exempel finna vi plöjande och sående, smide och slöjd, till och med hackande af sten. Kulturtillståndet är af den mest växlande beskaffenhet, det finnes primitiva kulturer och mycket utvecklade. De senare äro mera ägnade att tilldraga sig uppmärksamhet och sympati, men vi få ej heller förakta de lägre, ej ens de lägsta kulturerna. Den människa, som tänder en eld för att öfver denna laga sin föda, har redan trädt inom kulturens område. Att bryta af en trädgren eller taga upp från marken en sten för att med sådana tillhyggen anfalla ett djur eller en medmänniska, kan knappast berättiga till att tala 0111 kultur. Men så snart grenen eller stenen bearbetas för att bättre motsvara det ändamål, för hvilket den är afsedd, dä hafva vi för oss en kulturföreteelse, äfven om bearbetningen är af den enklaste beskaffenhet. Äfven i dessa fall »arbetar man med ett förnuftigt mål för ögonen».

D:r Bang begynner sin framställning af den europeiska kulturen med Hellas och hellenerna. Innan en hellenisk kultur fanns, saknades ingalunda kultur i Europa, lägre visserligen än den helleniska, men ändock af ett mycket stort intresse. Till utredande af dessa lägre europeiska kulturformer har initiativet utgått just från norden. Det nordiska systemet af sten-, brons- och järnåldrarne har inom hela världen blifvit antaget. När dessa tidigaste kulturformer alldeles lämnas å sido, har d:r Bang gjort en begränsning af sitt ämne, hvilken icke blifvit på titelbladet angifven.

Äfven en annan begränsning har blifvit gjord utan att omtalas å titelbladet. D:r Bangs framställning gäller egentligen den kultur, som blomstrat i södra, mellersta och västra Europa, under det den kultur, som fanns i den från den europeiska kulturens brännpunkter långt aflägsna skandinaviska norden är så godt som lämnad å sido. Det kan synas som