Ord och Bild: 1898

63

DAGBOKEN.

UR BOKMARKNADEN.

Per Hallström: Våren. En roman från 1890-talet. Stockholm. Wahlström & Widstrand.

Våren med blekt ljus, med skälfvande längtan, bjuder på något af det obestämdas gränslösa vemod, det ofullbordades trånad och ängslan. Det är också därför som våren och ungdomen äro så lika. Ingendera har frid, lycka och lugn, och bägge arbeta nästan med ångest på att bilda sig en karakter och forma sig en prägel. Det är därför, såväl i denna årets tid som i ungdomsperioden af lifvet, stämningen så lätt brister och slocknar, dagern blir blek och tunn, färgtonerna tyckas flämta, likasom i misstro till sig själfva. Motsatsen mellan vilja och icke vilja, rädslan för sig själf och allt hvad som heter villrådighet, tvekan, ovisshet hör äfven till de mänskliga våregenskaperna. Våren bergar inga skördar, men den är full af ansatser, den är inspirationens och utkastens tid, den är full af kärlekens alla tonfall, men allt plånas så lätt ut, smälter så omedelbart bort i späd dröm och blyg resignation, i en bönestunds overklighet och dyrkan, att våren också har släktskap med döden och förgängelsen, lika väl som med ungdomen och med det föryngrande i lifvet, det flicklikt drömmande och religiöst formlösa i den stora andakten. Ord, ord, ord kan det torra prosaiska förståndet säga om Per Hallströms nya bok, men ingen, som erfarit något af vårens ungdomsjäsning och ungdomspoesi, af konstens och lifvets brytning med hvarandra, af kärlekens darrande blygsel och längtan, ställd gent emot verklighetens fasta konturer, skall kunna annat än instämma i den målnings grunddrag, författaren har gett oss. Han har skildrat en motsats mellan den unga flickans knoppsjäl, som slår ut och flyger bort, och den unge målarens artistiska äresjuka, som behöfver kärleken för sin konsts ändamål och som icke förstår, att han behöfver personligheten, viljan, lifvet, kraften och handlingen tusen gånger bättre, och som får sitt eldsdop vid hennes dödsbädd, hennes, hvilken han såg som modellen för sin tafla Våren och som han gifte sig med. Den drömmen om saligheten af att tillhöra hvarandra drömde de kort, utan feberaktiga ord och åthäfvor, och äfven i mycket af det Per Hallström skrifver ligger en kraft af dämpad glädje, af inre hög stämning, som flyttar en ur världslifvets surr in i en atmosfer af hög, ren harmoni. Man känner det som en tonvåg, en blick ur ett mänsk-

ligt öga, som återger en själ; man skulle vilja säga med Almqvist: man ler med sitt väsens rosenblomma, eller hur nu uttrycket månde lyda. I alla händelser är det denna slags rökelse med mystisk doft som ger en känsla af lyrisk predikan åt denna bok och af hymnartadt välbehag, när den skildrar erotikens tid ute på landet, med de gamla skolmamsellerna som ställets vårdande genier och flickan som drömmer -— en oskuldsljuf uppenbarelse utan en tanke på sig själf, utan ett ord af rädsla för denna farliga kärlek till målaren, en blid kvinna, hvilken målas som ett eko, ett gensvar af vår- och sommarnaturens älskligaste stämningar, en lefvande vår, som lefver just i vårens flyktiga glans med späda drömmar, ljuft vemod och höga, världsomfattande illusioner. Det är alltsammans så barnsligt och så vekt, så mycket af musik i hennes själ.

Man lefver sig in i det blindt ändamålslösa i naturens lif, när man läser Per Hallströms bok. Så blir man ibland ångerköpt öfver denna cynism, som är naturens egen, och så vill man ha något annat och större och förnuftigare. Man vill ha en tro. Här fallerar det för hans hjälte och för konstnärskotteriet. Hvar skall tron komma ifrån? Från handlingen, men handlingen tro dessa unga män bör vara mästerverket, och hur skall jag, stackars osäkra människobarn, kunna få fram mästerverket? Det var önskan efter mästerverket som fördärfvade bokens hjälte. Han tänkte, att det kanske skulle gå, om han vågade experimentet att estetiskt taga en liten flicka, som han älskade, till modell för sina ändamål. Det gick, och hon gick under på experimentet. Han målade en god tafla. Han gjorde experimentet djärft och hänsynslöst, gjorde henne till medel för sina ändamål. Men olyckan var, att hon älskade med lif och själ och ej blott med ögat, och han började förstå, att hon var större än han.

Här har dock författaren ej gett oss sin historias innebörd annat än i dimlika konturer. Han har fortfarande berättat oss hela bakgrunden med glädje, med känsla af det, som inspirerar dessa människor, men han har kanske ej velat, kanske ej förmått gifva med fullt åskådlig klarhet hela slutsatsen af den konstnärliga bokföringskonstens otillräcklighet att fylla ett lif. Här finns denna lyrikens ton af uppriktighet, som är så välgörande och som ej skäms för sin egen känsla. Här fitms den satiriska skildringen af lilla Henrik, den själfsäkra objektivitetens tragiska figur,