Sida 534
234
ALEXIS KUYLENSTIERNA.
har jag varit dÀruppe invid den öfver den af moslims vördade profetens graf byggda moskén, beredd att med revolvern försvara min rÀtt till den syn, som erbjöds den döende Aaron, dÄ han, trÀffad af Jahwehs vrede, hÀr skildes frÄn det jordiska. Det var det vandrande folkets fyrtioÄriga historia han hÀr Ä ena sidan med ett enda ögonkast kunde öfverse och Ä andra sidan det norrut af ett rosigt skimmer omgifna, hÀgrande landet, som af Guden lofvats det irrande folket: förhoppningarnas land och lidandets tunga, sorgfyllda vÀg. Bestigandet af Nebi Harun var mitt sista företag hÀr bland ökenstadens ruiner, och Eld-schys beduiner, som vÀl ej vÀntade ett sÄdant företag af den tyste frenghin, voro
ej pÄ sin vakt utan sofvo, döfvade af middagssolens brand, under sina svarta tÀlt. Till och med moskévaktaren, den i en trasig röd mantel höljde dervischen, denne larmande, tjutande galning, som frivilligt gjort sig till grafvens vÄrdare, lÄg försÀnkt i slummer under helgedomens svala hvalf. PÄ kvÀllen hade jag fest för Eldschys scheik Ibrahim ben Abu Bekr ibn Hadschi Mohammed Hussein al Gordasch, och ljusen och eldarne flammade lustigt och muntert i min mörka graf. Och den inbrytande morgonen sÄg mig redan pÄ vÀg genom de otillgÀngliga beduinlÀnderna ned mot den efterlÀngtade, i mina drömmar stÀndigt uppdykande Akabahviken, det djupblÄ af öde, röda korallstrÀnder omgifna hafvet.
EN VINTERNATT.
AF HANS AANRUD.
ĂFVERSĂTTNING FRĂ N NORSKAN AF BâR M.
Mà NEN stod spetsig och tunn ett stycke öfver skogskanten i öster och kastade ett svart-gult sken öfver den snötÀckta dalgÄngen. Den förmÄdde blott sprida ett matt ljus öfver östra himlahvalfvet; i norr och vÀster tindrade stjÀrnorna pÄ blÄ grund med ett skÀlfvande ljus, som glimtade och glittrade i den kalla snön och i trÀdens dunlÀtta rimfransar. Mot söder drog dalgÄngen sig tillsammans sÄ tÀtt, att mÄnstrÄlarne icke kunde trÀnga till hans djup, och det föreföll som om mörkret började dÀr bakom; mot norr
vidgade sig dalen till en stor slÀt mo, bevuxen med granskog, och öfver dess bortre Ànda, dÀr dalens sidovÀggar Äter nÀrmade sig hvarandra, flammade ett svagt norrsken. Ur mörkret söderifrÄn kom landsvÀgen buktande förbi buskar och berg, skinande hvit ocksÄ den; hade icke den höga snöplogskanten kastat sina blÄa skuggor, skulle man knappast kunnat mÀrka den. SÄ svÀngde den med ens i en stor krok rundt om en backe, tog kurs rÀtt pÄ Àlfven förbi en grind, genom hvilken Ànnu en smalare sidovÀg kraflade sig upp mot skogsbacken, sÄ
