Ord och Bild: 1898

KAIN OCH ABEL.

Drama i en akt af HELGE RÖDE.

Öfversättning från författarens manuskript af A. R—e.

Öppen plats i en bergig skogstrakt. Stigning på ■vänstra sidan. En bergklyfta, kantad med klippblock, genomskär landskapet. På högra sidan är klyftan smal, så att det är möjligt att hoppa öfver den från block till block. kain och abel ha just mätt sina krafter. De äro klädda i gethudar som herdar. Kain är mycket skäggig, några och tjugo år gammal. Abel är aderton år.

abel.

(ligger på rygg i gräset.)

Det lyckas inte. — Du kastar mig ständigt till marken.

kain.

(står med armarna i kors och andas tungt.)

Du ska fa se: när du blir lika gammal som jag är nu, då blir du lika stark som jag.

abel.

(reser sig till hälften upp.)

Om fem somrar. Tror du det?

kain.

Du får större krafter för hvar dag, som går.

abel.

(springer upp, spänstigt.)

Det är underbart, att krafterna komma så där

af sig själfva. (Spänner sina armmuskler.) Hvarifrån komma de? De komma af sig själfva in i armar och ben. (Han kastar sig ned i gräset.) Och så gå de igen, när man blir gammal.

kain.

De gamla ha inte mycket kraft. När jag var liten, kunde far göra med mig hvad han ville. Han kunde kasta boll med mig, som med ett litet äpple. Men nu är jag starkare än han. Det är jag säker på. Jag behöfver alls inte lyda honom, ifall jag inte vill. Jag lyder honom blott därför att han är min far.

abel.

Det är underbart, att man kan bli starkare än sin far, som dock har varit så mycket större. (Han

reser sig, lägger sin arm om lifvet på Kain. Kain lägger armen om hans hals, och de gå båda långsamt fram och tillbaka.)

kain,

Jag kommer snart att inte bry mig om far mera. Jag vill gå min egen väg.

abel.

Då komma vi alla att sörja.

kain.

Åja — det är också bara något jag säger.