Ord och Bild: 1898

TRE DIKTER

Ur en privat diktsamling af ERNEST THIEL

1.

Se, urets fjäder brast; ej längre visarn vänder: min lyckas lena händer ha bundit tiden fast.

Den arm, som kväfva skall hvar låga lifvet tänder, af två små barnahänder den hämmats i sitt kall.

Väl tidens kraft var stor — men starkare de makter, hvars vagga stått i trakter, där evigheten bor.

Se, visarna stå still. Mig tiden glömmer gräfva den grop, dit trötta sträfva de många, som gått vill.

För den, som blott är till, har tiden aldrig stannat. Att lefva är ett annat — men då står tiden still.

—

2.

Ej i arf tog jag gård, där minnens vård vid torfvan oss band. Men till solig strand slog mitt öde en brygga: där vill jag bygga.

Där i drömmen det stått mitt hvita slott, mitt aningens hus, där min lyckas ljus genom fönsterna skimra; det vill jag timra.

Hvar ditt leende står i glans af vår, likt sol öfver land uti morgonbrand: där mitt lif vill jag lefva, graf vill jag gräfva.

Jag vill bo där du är. Mitt hem är där, dit vägen oss för. Ty hvarhelst jag hör dina steg och din stämma, där är jag hemma.

—

3.

Jag hatar ordet och dess sken, dess falska glitter. Rundt om vår viljas murkna gren dess bladguld sitter.

Jag hatar ordet och dess glans, som skyler gärna hvad där af handlingsdåd ej fanns hos blodlös hjärna.

När stora makter hålla ting, ej ord de spilla. Där rymdens världar vandra kring, är allting stilla.

Hvar tysta tankar ljudlöst gå, ske lifvets under, och kvällen tiger kring oss två i högtidsstunder.

Hvad gudar burit till vår jord, blef stumt i lifvet Mitt skönsta kväde har ej ord, blef aldrig skrifvet.

—