Ord och Bild: 1898

Ofta af din moder bjuden, såsom Herrens kärlek säger, har jag sänkt mig till ditt bo i den tysta nattens ro med den silfverhvita skruden och sökt upp ditt lilla läger.

När du söfdes in af natten, öfver svarta drömmars yta stod jag, liksom liljor flyta öfver grumlig källas vatten. Hemskt och vildt du plägat drömma; men ibland allt ondt det fromma syntes, liksom myror gömma uti stacken blad och blomma.

Knappt en tanke god sig tände, då jag dig vid handen förde till en ljusrymd utan ände, där du melodier hörde, dem små jordebarn ej höra, knappt då de i sömnen drömma, och som de om dagen glömma. Evig fröjd jag lät dig ana; upp till himlen gick din bana, och berusadt vardt ditt öra utaf ljufva änglakörer.

Budskap från de höga landen, tog jag stundom mask och stämma af den svarte afgrundsanden för att tukta, för att skrämma. Men du upptog Herrens vrede som en straffdom af den lede; och förtärd af ängslans plågor, ur din dröm du häftigt väcktes, liksom om ur glömskans vågor nattens hemska drägg dig räcktes. Ljusets minnen i det djupa vrok du, liksom en kaskad utför fjällars ättestupa rycker med sig blom och blad.

Huru bitter gråten kändes! Kinden skyldes af min hand. Huru än jag velat, nändes jag ej vända till mitt land för att slippa känna kvalen, då din moder spörjer ömt: ’Huru dväljs min son i dalen? huru har min älskling drömt?’»

*

PATRIOTISM OCH LÄSEBÖCKER.

Af ELLEN KEY.

Med 1 bild.

Bland de lidelser, dem en häfdvunnen moral fördömer hos individen men prisar hos medborgaren, är äfven afunden. Jag kan således utan blygsel bekänna, att den passionen rasar inom mig hvarje gång jag ser Norges nya Læsebog for folkeskolen, en läsebok hvilken öfverträffar allt hvad man af en dylik kan hoppas, medan vår svenska Läsebok för folkskolan öfverträffar allt hvad man af en sådan kan frukta.

Min beundran för den norska läseboken är vittnesgill åtminstone så till vida som den är motsträfvig. Jag hatar nämligen läseböcker och är lifligt öfvertygad, att den tid kommer, då böckerna skola utrota läseböckerna; då äfven »sena tiders barn» föras till källorna, liksom det skedde under tidigare kulturperioder; då folkets stora diktare och vissa af väldslitteraturens stora mästerverk sättas i barnens händer och då en syndaflod bortsköljer de om och för barn skrifna böckerna, af hvilka icke mer än några tiotal förtjäna att ingå i arken. Ännu äro vi emellertid icke så långt komna, och det måste därför bli ur de bestående förhållandenas synpunkt som en läsebok bedömes.

För att riktigt uppskatta Norges Læsebog for folkeskolen bör man en stund se på den svenska. Allra först möter man där fabler och sedelärande berättelser, af hvilka flertalet sakna hvarje beröringspunkt med barnets fantasi, känsla och erfarenhet. Ett sundt barn har t. ex. starka eröfrareinstinkter gent emot tillvaron. Det misstror därför med all rätt den matta förnöjsamhetsmoral, den jordkrypande förnuftighet, som inläras genom fabeln om hunden, hvilken »gapade öfver mycket och miste hela stycket». En duktig pojke föraktar historien om landtmannen, som förlorade häst och packning till två röfvare, emedan han glömt slå in ett