Ord och Bild: 1898

63

DAGBOKEN.

ningsfullt sätt i skuggan genom det nu utgifna mera omfattande och prydliga arbetet.

Priset är 50 kr. för exemplar inbundet i ett solidt enkelt och förnämt band. Hin

upplaga i endast oktavformat och med illustrationer i autotypi finnes ock att tillgå och kostar 3 kr. 50 öre.

J. K—e.

TEATER.

STOCKHOLMS TEATRAR.

K. dramatiska teatern.

April. 27. Teatern. Komedi i 4 akter af Gustaf Esmann. Öfversättning från danskan. Maj. 2. Gengångare. Ett familjedrama i 3 akter af Henrik Ibsen.

Vasateatern.

April. 28. Dansösen. Lustspel i ; akter af Ernst Blum och Raoul Toché. Öfversättning från franskan. Maj. 9. Kameliadamen. Skådespel i 5 akter af Alexandre Dumas fils. Öfversättning från franskan.

Södra teatern.

Maj. 2. Otellos triumf. Fars i 1 akt.

Negerkungen. Lustspel i 3 akter af Alexandre Bisson. Fri öfversättning.

Af ofvanstående nyheter å Stockholmsscenerna under den senaste månaden kunna endast de två sista, Kameliadamen och Negerkungen, sägas hafva haft framgång. »Gengångare» upplefde med den nya rollbesättningen en föreställning, och denna torde aldrig komma att »gå igen», »Dansösen» gick två gånger öfver Vasateaterns seen, och »Teatern» släpade sig fram fem gånger. »Dansösen» hade jag ej tillfälle att se, men nederlaget lär hafva varit själfva pjesens och ej berott på det sätt, hvarpå den framfördes; hvad »Gengångare» beträffar var förhållandet omvändt.

När jag först fick höra talas om att direktionen tilldelat fröken Åhlander fru Alvings roll, berättade jag detta för en gammal god och intim vän till k. dramatiska teatern, och han svarade mig med en förebråelse för att jag ville skämta så hänsynslöst öfver direktionens tidigare små missgrepp i den vägen, att jag till och med tillät mig att sätta ihop en sådan fullkomligt absurd historia. Att det var sant, föll honom intet ögonblick in. Jago kan ej inlåta mig på en kritik af fröken Ahlanders fru Alving. Rollen ligger i och för sig

stick i staf mot hennes temperament och naturel, men hon är en god artist med intelligens och smak, rutin och säkerhet; jag vet ej, huru pass hon kunde fylla målet för den, som ej förut sett henne uppträda. Men den publik, som gjort detta, inför hvilken hon andra kvällar i veckan är en förträfflig representant för fruarna Bonivard och Heinecke, Ström och Hedda Fox, den publiken kan ej en vacker måndagsafton taga henne på allvar i en af de mest tragiska uppgifter, som finnes; den publiken fnissar åt den olyckliga moderns ångestskri, och det att kritiken, trots all sympati för den ärade artisten, måste gifva publiken rätt, tyckes mig tyda på att hon misslyckats. Detta kunde med aktningsfull tystnad förbigås, om man ej ansåg sig skyldig göra hvad man kan för att afråda från nya, liknande experiment i rollfördelningsväg. Herr Lindbergs Osvald var sig lik, han gifver rollen med tragisk kläm men utan tillräcklig behärskning. Osvalds förtviflan får härigenom omanligt gråtmilda uttryck, och inga rester finnas kvar af mannakraft och duglighet. Han är lika sjuk af rädsla för anfallet som han blir, sedan det kommit. Herr Örtengren var för predikande i Manders' roll och herr Envall mycket för klumpigt skenhelig i Engstrands. Som en verklig ljuspunkt i denna aftons dysterhet verkade fröken Varbergs Regine. Hon mäktade måhända ej hålla ihop den vågade figuren, men hon hade riktig uppfattning, goda ansatser och enkelhet i spelet.

Gustaf Esmanns »Teater» hade i mitt tycke förtjänt ett bättre öde än det det nu fick å vår seen. Det är ett i synnerhet i början kvickt stycke, de frågor det debatterar äro af intresse, och debatten går lös i en verkligen underhållande dialog. Det är skada att intrycket under aftonens lopp försämras; början är bäst, författaren förfaller allt mer och mer till en viss sentimentalitet, en tråkig benägenhet, som pä vår seen kraftigt understöddes af herr Lindbergs och fru Hartmans spelsätt i sista akten. Förf. är tydligen mera