Sida 295
GRAFSKRIFTEN.
Af SELMA LAGERLĂF.
NrU FĂR TIDEN lĂ€gger visst ingen enda mĂ€nniska mĂ€rke till det lilla korset, som stĂ„r i ena hörnet af Svartsjö kyrkogĂ„rd. Nu för tiden gĂ„r allt kyrkfolket förbi det utan att ge det en blick. Och det Ă€r ju ej underligt, att ingen mĂ€rker det. Det Ă€r sĂ„ lĂ„gt, att klöfver och blĂ„klockor stĂ„ det upp till armarna och timotejen vĂ€xer öfver det. Icke heller bryr sig nĂ„gon om att lĂ€sa inskriften, som stĂ„r dĂ€r. De hvita bokstĂ€fverna Ă€ro nĂ€stan alldeles bortregnade numera, och det tyckes aldrig falla nĂ„gon in att söka stafva ihop dem till ord.
Men det har ej varit sĂ„ alltid. Det lilla korset har pĂ„ sin tid vĂ€ckt mycken undran och förvĂ„ning. En tid kunde ingen sĂ€tta sin fot pĂ„ Svartsjö kyrkogĂ„rd utan att gĂ„ fram till det dĂ€r korset. Och fĂ„r nĂ„gon af de gamla tidernas mĂ€nniskor se det Ă€n i dag, sĂ„ ser hon pĂ„ samma gĂ„ng för sig en hel historia. â-
Man ser för sig hela Svartsjö socken, försÀnkt i vinterdvala och betÀckt af jÀmn, hvit snö, som ligger en och en half ain högt. SÄ dÀr ser ut, det Àr knappast
Ord och bild, J:e Ă„rg.
möjligt för en mÀnniska att kÀnna igen sig dÀr. Man behöfver gÄ efter kompass som pÄ hafvet. Det Àr ingen skillnad pÄ strand och sjö, stubbÄkern ligger lika jÀmn som den jord, hvilken burit hundrade skördar hafre. Kolarfolket, som bo invid stora mossar och nakna bergÄsar, kunna inbilla sig, att de rÄda öfver lika mycken afröjd och odlad mark som den rikaste bonde.
VÀgarna hafva lÀmnat sina trygga banor mellan de grÄa gÀrdesgÄrdarne och Àfventyra sig fram öfver Àngar och lÀngs Àlfven. Till och med inne mellan gÄrdarna kan man bli förvirrad. RÀtt som det Àr, kan nÄgon komma att upptÀcka, att vÀgen till brunnen blifvit lagd tvÀrs öfver det lilla rosenkvarterets spireahÀck.
Men ingenstÀdes Àr det sÄ omöjligt att finna sig till rÀtta som pÄ kyrkogÄrden. För det första Àr grÄstensmuren, som skiljer den frÄn prÀstgÄrdsÀgorna, alldeles öfversnöad, sÄ att den nu flyter alldeles tillsammans med dessa. För det andra Àr kyrkogÄrden numera endast ett stort, hvitt fÀlt, icke den minsta ojÀmnhet i snötÀcket förrÄder dödsÄkerns mÄnga kullar och tufvor.
17
