Ord och Bild: 1898

40

DAGBOKEN.

KONST.

KUNSTBLADET.

SEDAN den af Lorentz Dietrichson utgifna, stort och stilfullt anlagda »Tidskrift för bildande konst och konstindustri» efter två års tillvaro upphörde att utkomma (1876), har det icke lyckats att finna jordmån i vårt land för ett organ ägnadt åt kritisk och historisk behandling af de sköna konsternas alster. Lyckligtvis hafva vår tidningspress och våra periodiska skrifter med mera allmänt program, liksom Slöjdföreningens och Föreningens för grafisk konst »Meddelanden» samt en tid äfven Nationalmusei »Meddelanden», beredt plats för en både till sitt sammanlagda omfång betydlig och ofta i sina resultat epokgörande essay-litteratur i hithörande ämnen. Det är likväl för vårt folks bildningsståndpunkt ganska ogynnsamt, att denna litteraturström flutit i så många små och spridda rännilar, i stället för att samlas i en enda imposant ström. Man kan spåra de sorgliga följderna af bristen på tillräckliga bildande impulser på konstområdet ända upp i vårt samhälles högsta kretsar och i första kammarens protokoll. Konsten, liksom hvarje annan kulturmakt, fordrar tålig och vördnadsfull tillägnelse, den har ingenting att säga de ljumma och likgiltiga, och den, för hvilken hon ej blifvit ett oafvisligt personligt behof, har aldrig känt henne.

1 Danmark, som sedan århundradets början ägt lyckan af en egenartad, på inhemsk grund uppvuxen och af breda folklager förstådd och uppburen konst och som i den entusiastiske, vältalige Høyen och i den skarpsinnige och genialiske Julius Lange ägt ett par ovärderliga såningsmän för nationel konst-tillägnelse, äro förutsättningarna för en konsttidskrifts tillvaro vida större än hos oss, — ehuru ej större än att det af Karl Madsen 1888 grundade och af hans fina och liffulla framställningskonst uppburna »Kunstbladet» redan efter ett år afstannade.

Det är nu en annan af Danmarks ansedda konstskriftställare, bibliotekarien vid Kunst-

industrimuseet Emil Hannover, som tagit sig före att söka lösa den svåra men tacksamma uppgiften, och när man ser tillbaka på de åtta häften, som föreligga, då detta skrifves, måste det erkännas, att ett öfverraskande rikt urval af intressanta ämnen passerat revy och att författarne, som med helt få undantag äro danskar, i allmänhet förstått att träffa den rätta tonen för att tala till hela kretsen af de konst-bildade. Ty det är till deras krets som tidskriften vänder sig, den vill vara icke så mycket ett lärdt fackorgan som ett organ för utbredande af sinne för konst och vetande om konst i vidare kretsar.

Bland artiklarne, som i allmänhet ej gå öfver ett mycket måttligt omfång, finnas studier i äldre konst, såsom »Laokoon-Hovedet», ett efterlämnadt fragment af Julius Lange, »Gior-giones Aand» af Emil Hannover, »Pinturicchio, appartamento Borgia» af Andreas Aubert, och »Billeder af Rubens i München» af Karl Madsen, vidare uppsatser öfver de märkliga samtida konstnärerna Gustave Moreau, Constantin Meunier, Aubrey Beardsley och Edward Burne-Jones af utgifvaren, en öfversikt öfver årets utställningar i Köpenhamn af Francis Beckett och en minnesteckning öfver N. L. Høyen af Ph. Weilbach. Af svenska författare hafva hittills medverkat G. Nordensvan med aktuela öfversikter, Aug. Hahr med en revy öfver den retrospektiva utställningen och Georg Göthe med en intressant uppsats om Sergel och hans beröring med samtida danska konstnärer.

Med det omväxlande, väl valda och värdefulla innehåll som »Kunstbladet» hittills haft är det förtjänt af uppmärksamhet och anslutning från alla svenska konstvänner. I ett fall sådant som detta är utbytet de nordiska nationerna emellan icke endast den största ömsesidiga fördel, det är det enda förnuftiga och riktiga, och det tillkommer våra författare och vår allmänhet att, också de, draga all den fördel af Kunstbladet, som står öppen för dem likaväl som för utgifvarens egna landsmän. K. W—n.

Stockholm, Kungl. Hofboktryckeriet Iduns Tryckeri Aktiebolag, 1898.