Sida 673
dagboken.
i I
sÀlta och friskhet. Engelsmannens skarpa, kritiska sinne har dÀremot satt honom i stÄnd att intrÀnga i en kompositions innersta vÀsen och att med klarhet framlÀgga dess tematiska byggnad, hans spel blef hÀrigenom intressant. Hans briljanta, genomskinligt klara teknik satte honom i stÄnd att framföra en stor och vÀrderik repertoar. Han spelade Sebastian Bach och Domenico Scarlatti, Mozart, Beethoven, Schubert, Schumann, Mendelssohn, Chopin och Liszt, och öfverallt intresserade han. Hans uppfattning och sÀtt att frasera kunde understundom reta till motsÀgelse men bjöd i stÀllet ofta pÄ hvad som var fÀngslande och genialt, pÄ samma gÄng som slÄende nytt; hans legato var underbart. För pianister af facket borde hans spel ha varit af ovÀrderlig nytta.
Af de bĂ€gge komponist-konserterna gafs Emil Sjögrens, som arrangerats af hr Aulin, under stor tillslutning frĂ„n allmĂ€nheten och var ett glĂ€djande bevis pĂ„, hur Sjögrens, den geniale romanssĂ„ngarens, musik har trĂ€ngt igenom. Af egentliga nyheter bjöd programmet endast pĂ„ ett orkesterstycke, »De heliga tre konungars ökenvandring», ett stĂ€mningsmĂ„lande och pĂ„ samma gĂ„ng enhetligt musikstycke af stor skönhet, med en fjĂ€ttrande klangskön instrumentation, hvartill hr Stenhammar var upphofsman. För öfrigt hade en del pianostycken och sĂ„nger arrangerats för orkester af hr Aulin m. fl., icke alltid till fördel för kompositionerna. Nyheten pĂ„ hr HallĂ©ns konsert utgjordes af en symfonisk dikt »Das Todteninsel», ett rutineradt och klangskönt instrumenteradt stycke, som dock icke rĂ€tt lyckades framkalla för oss den grekiska bild frĂ„n skuggornas land, som detta stycke vill mĂ„la, och det Ă€r faran med detta slags musik. NĂ€r hr HallĂ©n tycker sig mĂ„la Charons fĂ€rd öfver den dystra floden, sĂ„ tycka vi andra oss kanske blott förnimma helt nordiska toner, som passa bĂ€ttre att skildra t. ex. »Gustaf Vasas saga». â Musikföreningens konsert bjöd bland annat pĂ„ Brahms' »Schicksalslied», dĂ€r sĂ€rskildt den djupt skakande skildringen af, hur »de jordiska slĂ€kten blindt följa hvarandra i spĂ„ren, likt vattnet, som slungas frĂ„n klippa till klippa, ned mot det okĂ€nda», Ă€r gjord med mĂ€starens hand, samt CĂ©sar Francks bibliska idyll »Rebecka», som intog genom en fint anbragt orientalisk kolorit. Den Aulinska kvartetten hade Ă€gnat sin sista soarĂ© Ă„t svensk kammarmusik och uppförde dĂ€rvid tvĂ„ nya verk (ur manuskript),
Berwalds f-moll-trio samt Sjögrens tvÀnne fantasistycken för piano och violin, hvilka, hÀnförande i sin egendomliga, Àkta Sjögrenskt romantiska och dock lidelsefulla stÀmning, fullt mÀta sig med tonsÀttarens mer kÀnda violinsonater. De utfördes pÄ yppersta vis af hrr Stenhammar och Aulin, af hvilka sÀrskildt den sistnÀmndes violin sÀllan klingar sÄ innerligt och fullt som i Sjögrens musik. Berwalds trio efterlÀmnade ett icke mindre djupt intryck. Hans humor, hans fantastik, hans storslagenhet, allt framtrÀder i denna komposition, sÄ djup i form som innehÄll och dock sÄ klar, sÄ nÀstan skimrande elegant i all sin strÀnga stil, hvilken Àfven den kom fullt till sin rÀtt hufvudsakligen genom hr Stenhammars glÀnsande pÄ samma gÄng som pietetsfulla spel. Hr Stenhammars nya strÄkkvartett gjorde ocksÄ lycka och förtjÀnade den genom sin friska stÀmning och klara om ocksÄ icke fullt plastiska form, och Àfven hrr Knut BÀcks nya strÄkkvintett befanns vara ett godt och lofvande verk med nÄgot Àkta och okonstladt i stÀmning och uppfinning.
FrÄn operan Àr att förtÀlja, att hr Forsell haft framgÄng öfver förvÀntan som Don Juan, ett parti, som icke pÀ nÀrmare 15 Är haft en konstnÀrligt lyckad svensk framstÀllare. Hr Forsell hade tagit d'Andrade till mönster och imiterade honom i vissa scener kanske vÀl slafviskt, men i den sista finalen, dÀr hans framstÀllning och sÄng höjde sig till nÄgot Ätminstone momentant storstiladt, förmÀrktes mer sjÀlfstÀndiga ansatser. nj j
V1FANDAKA.
NyĂ„rsdagen uppförde Det kongelige Teater i Köpenhamn för första gĂ„ngen en ny dansk opera i tre akter: »Vifandaka» med text af Einar Christensen; musiken af Alfred TofFt. Denna opera har varit antagen till spelning sedan Ă„r och dag, men â belysande för förhĂ„llandena vid den kungliga teatern i den danska hufvudstaden â det har alltid kommit nĂ„got mer eller mindre vĂ€sentligt hinder i vĂ€gen för hvarje gĂ„ng som in-studeringen hunnit sĂ„ lĂ„ngt, att det kunde blifva tal om att framföra operan inför offentligheten. Följden af det myckna talandet fram och tillbaka, det eviga uppskjutandet och de mĂ„nga ansatserna blef naturligtvis den, att »Vifandaka» kom att stĂ„ i ett halfkomiskt ljus
