Ord och Bild: 1898

DAGBOKEN.

i I

MUSIK.

K. Teatern.

Okt. 2. Muntra fruarna i Windsor.

» 4. Martha.

» 5. Fidelio.

> 7. Don Juan.

> 1;. Tannhäuser. » 17. Pajazzo.

» 19. Wilhelm Tell. Nov. 2. Trubaduren.

> 3. Regementets dotter.

Vasateatern.

Okt. 10. Lyckoflickan.

5 26. Geishan. Nov. 6. Vermländingarna.

Konserter.

Okt. 11. Fru Bergliot Ibsens konsert.

» 25. Hr Berndt Carlsons kammarmusik-soaré.

» 2b. Fru Dagmar Möllers romansafton.

Nov. i. Hr Harold Bauers konsert.

» 4. Hr Bauers andra konsert.

» 5. Andra symfonikonserten.

Jag har denna gång först att redogöra för säsongens första symfonikonsert, som redan under invigningsveckan gick af stapeln. Programmet var äfven nu svenskt, men — alldeles som vid invigningsföreställningen — icke tillräckligt representativt. Man fick emellertid höra Södermans härliga Offertorium, och därför bör man vara tacksam, då Söderman numera rätt sällan spelas på våra större konserter, där man icke på länge hört vare sig »Vallfärden till Kevlaar», »Svarte riddaren», »Hjärtesorg» eller marscherna till Richard 111, för att nu blott nämna några bland hans mest karakteristiska och sköna skapelser. Kanske anses dessa kompositioner icke tillräckligt solida?

För öfrigt utfördes orkesterverk af Norman och Rubenson. För älskare af det solida, akademiskt gedigna borde Normans Essdur-symfoni ha varit välkommen; den som däremot i likhet med mig är nog enfaldig att föredraga den musik, som kommer pulsarna att slå häftigare eller ögonen att fuktas, lämnade den temligen oberörd. Skulle Norman representerats vid detta tillfälle, och det borde denne noble, älskvärde komponist naturligtvis, så borde det hellre ha skett med en komposition, som mera tydligt hade visat hans betydelse, t. ex. med det romantiska konsertstycket för piano och

orkester, som kanske hr Stenhammar någon gång låter oss få höra. Rubensons symfoni, som har den förtjänsten att icke ge sig ut för mer, än hvad den är, och att vara fri från konstladt djupsinne, är ett verk af en förfinad smak och dessutom frisk med glimtar af ungdomligt geni. Möjligen kan man undra på dess upptagande å programmet vid just detta tillfälle. Vår verkligt representative symfoniker är Berwald, men han hade nyligen representerats af Estrella, och man unnar gärna den lilla triumf, som utförandet af denna symfoni beredde dess tonsättare, då han under sin långa lefnad aldrig sträfvat att själf framhålla sina verk.

Den svenska romanssången var vid detta tillfälle äfven företrädd, nämligen af tvänne kärnsånger af Geijer och J. A. Josephson, Normans veka »Månestrålar» och Sjögrens härliga, poetiska sång »Så far då väl», en af pärlorna i denne tonsättares lyrik, men som nu i fru Agnes Janson-Fischers återgifvande icke kom fullt till sin rätt. Hon sjöng däremo i öfrigt förträffligt, enkelt och själfullt, buret och vackert. En visa skall sjungas flärdfritt, utan hysteriskt patos eller tårdränkt sentimentalitet, och den konsten visade fru Janson sig besitta. Mer dramatiskt raffinement framkom i föredraget at en för öfrigt obetydlig fransk sång af Ivar Hallström, »Pauvre garçon».

Denna konsert, hvars samtliga orkesterverk fingo ett i det hela utmärkt utförande, anfördes af hr Nordqvist, vid den följande dirigerade däremot hr Stenhammar, som bl. a. framförde två mer sällan hörda kompositioner, Wagners mäktiga Faustuvertyr och Sjögrens stämningsmålande »De heliga tre konungars ökenvandring», hvars klangskena orkesterskrud är af hr Stenhammars hand. För öfrigt fick man höra Brahms' intressanta orkestervariationer öfver ett tema af Haydn, hvilket mycket komplicerade verk utfördes med stor klarhet, samt Mendelssohns uvertyr till »Hebriderna» och Beethovens B-dur-symfoni. Af dessa stycken' fick uvertyren i det rytmiskt som dynamiskt fint nyanserade utförande, som kom den till del, ny färg och stämning, och äfven uppfattningen af Beethoven-symfonien hade intresse, om också dirigenten här understundom fördjupade sig i detaljer så mycket, att det stora draget gick förloradt.