Ord och Bild: 1898

63

DAGBOKEN.

ett fint, på samma gång gladt och ironiskt löje glimtar fram. Det är nästan hela tiden hon själf som förtäljer; man lyssnar sympatiskt stämd och road till hennes vackert ljusa röst, och man minns hennes historia som ett för-

troende, gifvet af en ung och öppen människosjäl en tidig vårkväll med ljum luft, mot en mattröd solnedgång långt borta och till ackompagnemang af en dämpadt porlande vårbäck. K. E. F.

TEATER.

STOCKHOLMS TEATRAR. K. Operan.

Mars 20. Prolog. Brand. Dramatisk dikt af Henrik Ibsen. (Akt IV och V).

K. Dramatiska teatern.

Januari 20. Gurli. Lustspel i 3 akter at Petrus Holmiensis.

Mars 20. Prolog. Fru Inger till Östråt. Skådespel i 5 akter af Henrik Ibsen.

Vasateatern.

Januari 27. Marcelle. Komedi i 4 akter af Victo-rien Sardou.

Februari 15. Försvunnen, Lustspel i 3 akter af Alexandre Bisson och André Sylvane. Mars 14. Kungsämnena. Historiskt skådespel i 5 akter af Henrik Ibsen.

Södra teatern.

Januari 28. Dubbelgångaren. Lustspel i 3 akter af A. Sylvane och J. Gascogne. Mars 1. Ordensbröderna. Fars i 3 akter af Carl Laufs och Kurt Kraatz.

Henrik Ibsens sjuttioårsdag bragte lif och rörelse i våra teatrars spellistor. Förut har det nya året ej haft mycken växling att bjuda. K. dramatiska teatern har spelat »Gurli», och Vasateatern har gifvit först en fransk komedi, som ej hade mycket att göra hvarken på denna eller någon annan icke fransk seen, samt därefter en fransk fars, som på ett glänsande sätt upptog traditionerna från »Fernands giftermål1, »Spökhotellet» och ■ Generaldirektören». — Jag var djupt förstämd den afton, då jag lämnade en af de första femtio representationerna af »Gurli»; detta är dock ej så att förstå, som skulle jag där hafva haft så tråkigt, att detta vore orsaken till förstämningen. Nej, några roliga vändningar i dialogen och hr Personnes mä-

sterliga skapelse i grefve Skytts roll beredde mig afgjordt nöje, men hvad som verkade nedslående och hvad som, efter hvad jag kan finna, måste verka så, är medvetandet att detta stycke och fru Hartmanns prestation i titelrollen haft en afgjord, snart sagdt enastående succés, som ekonomiskt gjort den dåliga regimen än mera sadelfast och ytterligare sänkt den konstnärliga nivån i publikens smak. Styckets författare behöfver ej i detta omdöme se något allt för starkt klander, han har som skicklig faiseur och god kännare af scenens fordringar lagat till en pjes sådan som publiken vill hafva den, med en bravourroll sådan som fru Hartmann ville hafva den. Jag kan ej gärna föreställa mig, att han tror sig hafva gjort något mer än detta. Men han har nog ej lyckats helt i hvad han velat: atelierinte-riören och artistlifvet äro falskt och blackt tecknade, den »tacksamma» titelrollen rymmer intet af verkligt intresse, men sentimentalitet och banalitet grassera ohejdadt, och det ideliga jäktandet efter applådsortier för titelrollens innehafvarinna verkar tröttande. När andra land och andra tider hafva haft en allmänt beundrad skådespelerska, som publiken burit på händerna, har ofta för och omkring henne en rik litteratur vuxit upp. Heibergs och Hertz' stycken skrefvos därför, att Johanne Louise Heiberg fanns för de kvinnliga hufvudrollerna, men dessa roller bjödo nya konstnärliga uppgifter för den stora talangen, åt hvilka författaren hoppades att få se henne gifva sin framställningskonsts lif, och härmed förde de hvarandra alltjämt framåt till allt större utveckling. Men för konst erbjuder fru Hartmanns roll och spel endast litet tillfälle, det är en samling löst hopfogade bravourscener, upptåg, utklädslar i lätt modellkostym, dansnummer och på theåtre-français-franska sagda repliker, som kniper publiken och för denna