Ord och Bild: 1898

DAGBOKEN.

i I

är värdig och smakfull, och bilderna, utförda å W. Silfversparres nya bolags anstalt, till en del efter utmärkta fotografier af Aron Jonasson, hafva, endast med undantag af »Näckrosen», utfallit ganska väl.

Det har genom utgifvandet af detta arbete visat sig, att konstföreningen äger både vilja och förmåga att verka för en sak, som i lika så hög grad som någon annan bör ligga densamma om hjärtat, nämligen ökad konstkärlek och konstbildning och särskildt ökad kännedom om hvad som i vårt land uträttats på det konstnärliga området. Dessa mål kunna ej bättre främjas än genom årligt utgifvande af arbeten, som i bildserier med sakkunnigt affattad text bereda oss en ordnad inblick i någon del af konstutvecklingen. Om verkningen häraf icke är af den omedelbart gagnande art för konstnärerna som föreningens konstinköp, så är den därför ingalunda mindre maktpåliggande. Man behöfver blott tänka sig, i hvilket helt annat och mera intimt förstående förhållande en stor del af vår på andra områden så bildade allmänhet skulle stått till konsten och dess såväl äldre som samtida utveckling, därest föreningen från sin början och allt framgent årligen genom en publikation väckt sina ledamöters

intresse för något ämne ur konstens stora värld. Ju mera som härutinnan uraktlåtits, dess större äro de uppgifter som föreligga, och så mycket mera glädjande är det, att konstföreningens vackra plan ej kommer att stanna vid ett första försök. Enligt en nyligen träffad öfverenskommelse med den framstående skriftställaren d:r Oscar Levertin ämnar konstföreningen i år utgifva ett af denne författadt arbete öfver N. Lafrensen d. y., vår berömde gouache- och miniatyrmålare, som i sin förfranskade konst gaf några af de finaste uttrycken för det förra århundradets anda och åtrå, för dess subtila väsende och dess tanklösa leende och joller. D:r Levertin har ägnat omfattande studier åt detta ämne så väl här som i London och i synnerhet i Paris, platsen för Lafrensens hufvudsakliga verksamhet. Arbetet blir rikt illustreradt.

Så länge ännu ej vår litteratur äger att uppvisa moderna monografier ens öfver män sådana som Tessinarne, Ehrenstrahl, Lundberg, Sergel, Pilo, Elias Martin m. fl., så länge behöfva ej heller ämnen tryta för konstföreningens års-publikationer, för hvilka det dessutom vore lätt att till omväxling finna värdiga ämnen närmare vår egen tid och inom densamma. K. W—n.

TEATER.

STOCKHOLMS TEATRAR.

K. Operan.

April 7. Gerhard Grim. Dramatisk dikt i 5 akter af Tor Hedberg. (Till förmån för de k. teatrarnes pensionsinrättning).

K. dramatiska teatern.

» 2. Ve den som ljuger. Sagolustspel i 5 akter af F. Grillparzer.

» 7 Efter femtio år. Skådespel i prolog och tre akter af Z. Topelius. (Herr Törnquists soaré).

> 14. Fru Inger till Östråt. (Fru Inger: Fru Fahiman, Eline: Fröken Janson.)

» 20. Sällskap där man har tråkigt. Komedi i tre akter af E. Pailleron.

Vasateatera.

16. Hemmet. Skådespel i 4 akter af Hermann Suderman.

Södra teatern.

» 12. Hvita hästen. Vådevill i 3 akter af Maurice Ordonneau. Musiken af Victor Roger.

Fru Hwasser-Engelbrecht har, sedan hon öfverlämnat fru Ingers roll till fru Fahiman, fortsatt sitt gästspel som hertiginnan de Réville i »Sällskap där man har tråkigt». Denna komedi, som för vårt sekelslut är ungefär lika karakteristisk som »Figaros bröllop» var för det föregående, kommer utan tvifvel att blifva klassisk och spelas i Paris och annorstädes, äfven när det allra mesta af vår öfriga moderna litteratur vandrat den sorgliga vägen från bordet till bokhyllan och från bokhyllan till vindskontoret. Den har alltid legat lyckligt för k. dramatiska teaterns artister. Herr Fredrikson har där en af de uppgifter, i hvilka hans konst ännu gör sig fullt gällande, och det är ett utmärkt nöje att höra honom tournera Raymonds kvicka