Sida 402
eN Visa om lifvet.
Af E. N. SĂDERBERG.
Ur hjÀrtats lönligaste vrÄr jag hör bestÀndigt klinga en visa om förgÄngna Är, hvars toner tiden ej förmÄr att med sin makt betvinga.
Det Àr en sÀllsam melodi, dÀr fröjd med ve sig mÀnger; Àn jublar vÄrens vind dÀri, Àn senhöststormens klagoskri ackorden genomtrÀnger.
Det dallrar dÀr ett Äterljud af hvad mitt hjÀrta kÀnde, nÀr lifvet stod i löftets skrud och likt en dejlig, ÄtrÄdd brud mitt blod i flamma tÀnde.
Och Àn med hÀnryckt sjÀl jag hör
förhÀrligadt i sÄngen
det mÄl, som jag skall kÀmpa för,
tills hjÀrtat somnar, tanken dör och stridens dag Àr gÄngen.
Men jag hör ock ur rytmens vÄg en stÀmma bittert klaga, att för hvad stort och skönt min hÄg sig drömt, jag allt för ofta sÄg min kraft, mitt mod för svaga.
Jag hör den tÀlja, att blott half min gÀrning blef i vÀrlden, att vingen, som mot himlens hvalf sig spÀnde stolt, snart bruten skalf och bar mig ej pÄ fÀrden.
Min lefnad flyktar och blir all, men ej den dag kan randas, nÀr tyst den sÄngen varda skall: Àn vid min graf med mullens fall dess toner skola blandas.
