Ord och Bild: 1898

DE NYKOMNA I DEN FRANSKA LITTERATUREN.

Af LOUIS DUMUR. Öfversättning från författarens manuskript. Med 13 bilder efter teckningar af Felix Vallotton.

Dessa sista år ha varit alldeles särskildt fruktbara på framgångar för de unga. Finnes det väl något säkrare tecken på förnyelse inom ett folks andliga och litterära lif än det mottagande man nu gifvit åt samma ungdom, som man ännu helt nyligen betraktade med misstroende, och den ynnest, med hvilken man nu omfattar namn och verk, ägnade att gifva smaken en helt ny riktning, ja, ofta till och med att kullkasta gårdagens idéer? En sådan företeelse måste vi glädja oss åt. Lifvet är ständig förvandling. En litteratur, som icke utvecklade sig, vore en död litteratur. Denna förvandling innebär intet revolutionärt; och om den någon gång skenbart uppträder som en oväntad omkastning och som sådan väcker häpnad och oro, beror det blott på att man icke har uppmärksammat det långa groningsarbete, hvars fullt naturliga och logiska frukt den alltid är.

Jag vill här presentera några af dessa nya arbetare på den litterära konstens fält i Frankrike, och jag väljer då dem, med hvilka allmänheten sysselsätter sig mest, icke som om dessa skulle vara de enda, hvilka förtjäna intresse och beundran, men emedan de, som lyckats slå igenom, bäst representera den smak och de andliga böjelser, som utmärka denna generation. Jag lämnar endast några flyktiga anteckningar: de medföra åtminstone den fördelen, att de redan genom sin korthet tillåta en bättre öfver-

sikt öfver det hela, och hvad bilden måhända kan förlora i grundlighet, skall den i stället vinna i öfverskådlighet.

I.

SKALDER.

Sånggudinnornas äkta fosterbarn, han som Apollo redan från barndomen krönte med den heliga lagern, den tankfulle och utsökt draperade vandraren på Permessos' ljusa stränder, poeten framför alla andra i detta ords vackra grekiska mening, det är helt visst Henri de Régnier. Hållningen och åtbörden äro poetens; hans gång är rytmisk; hans silhuett tecknar sig sällsynt ren mot bakgrunden af en dimblå kvällshimmel; och då hans smala, ringprydda hand berör lyrans strängar, tjusas man redan af de första tonerna. Hans diktning är sorgbunden och praktfull. Grekland har tagit hans halfva själ; men denna själ är trött af alla de sekel, som sedan dess ha sjunkit i spillror, och de syner af antika landskap han besvärjer fram äro endast drömsyner, liksom hans besvärjelse är en drömmares. Den andra hälften af hans själ irrar fram och åter genom historien; men helst dröjer den i de äldsta salarne i feodaltidens gamla borgar, vid randen af de halft förvittrade marmorbassängerna i gamla tidens trädgårdar, framför någon dyrbar tapet med blek-