Ord och Bild: 1898

»SJÄLFHÄFDELSE» OCH ALTRUISM*

Några reflexioner af GURLI LINDER.

Den 20 april 1898.

DET är onekligen ganska intressant att in i en krets af män och kvinnor, som i all kordiali-tet sitta och språka med hvarandra om ditt och datt, slunga in dessa ord såsom diskussions-ämnen. Vanligen bilda sig då genast två ungefär jämnstarka partier, hvilkas anhängare med lif och glöd försvara sina respektiva ståndpunkter. Kan man vid dylika tillfällen behärska sig ända därhän, att man förblir en stum åhörare, så bör man ur den brusande flod af argument, som strömmar fram, och särskildt genom att iakttaga de missgrepp och öfvergrepp, hvartill de stridande å ömse sidor göra sig skyldiga, få fram en något så när klar föreställning om förhållandet mellan de båda lifsprinciper frågan gäller.

Ofta är det Ellen Key som får bilda utgångspunkten vid dylika meningsutbyten. Hvad menar hon, och hvad menar hon icke, det är frågan. Och, sans com-parasion för öfrigt, börjar hon verkligen i detta afseende få en viss likhet med *skinnpälsen»,hvilken »blöttes» och »stöttes» i det oändliga. Pä denna lilla om-

* Såsom af datum framgår är denna artikel skrifven före det meningsutbyte, som uppstod i följd af fröken Ellen Keys tal till Ibsen den 16 april, och afser ej att vara något inlägg i denna strid.

väg kom merdiskussionen dock småningom att gälla själfhäfdelse och själfojf-randc.

Det fel, som båda partierna då först pläga göra sig skyldiga till, är att betrakta dessa olika lifsprinciper såsom absolut oförenliga. Ingen kan, mena de, upptaga den ena på sitt lifsprogram utan att med detsamma skjuta ut den andra därifrån. Erkänner en människa själf-häfdelsen som en väsentlig faktor i sin andliga utveckling, så ropa altruismens förkämpar ut denna människa som en rå egoist. A andra sidan se den förras anhängare i hvarje litet undseende för en annan individ ett attentat pä själfhäf delseprincipen.

Felet i huvuduppfattningen torde således ligga i att förbise människonaturens nödvändiga egenskap att vara både gifvande och tagande — en ömsesidighet, utan hvilken allt verkligt mänskligt lif är omöjligt. Erkänner man emellertid människonaturen såsom gifvande och tagande, så har man ock erkänt de båda principernas berättigande och möjligheten att genomföra dem båda i ett människolif. Men härmed är saken ingalunda ut-agerad; hufvudstriden kommer alltid att stå, när det gäller bestämmandet af de båda begreppens innehåll och omfång.

När själfoffrandets anhängare skola definiera själfhäfdelsen, sätta de meren-