Sida 672
63
dagboken.
MUSIK.
K. OPERAN.
Jan. 26. Hvita frun.
Febr. 9. Don Juan.
13. TannhÀuser.
» 14. Leonora. (Recett för hr Ădmann.)
KONSERTER.
Jan. 22. Sjögren-konsert, » 29. Borwick-konsert. Febr. 1. Musikföreningens konsert. » 2 o. 1;. Borwick-konserter. » 10. Hallen-konsert. » ii. Hr Grevillius' konsert. » 14 o. 17. Burmester-konserter. >; 16 o. 19. Borwick-konserter Ä Operan, > 21. Aulinska kvartettens fjÀrde soaré.
Om jag lĂ„ter den senaste mĂ„nadens musiktilldragelser i Stockholm passera revy i minnet, sĂ„ fĂ€ster jag mig kanske frĂ€mst vid tvĂ„ komponist-konserter, bĂ€gge gifna med bitrĂ€de af hofkapellet, vid en â för ovanlighetens skull â engelsk artist, som med sitt pianospel gjort kolossalt uppseende, samt vid att vĂ„r uppburne förste tenor firat sitt tjugufemĂ„rsjubileum sĂ„som sĂ„ngare vid operan. Hr Arvid Ădmann har, för att nu börja med honom â Ă€ra den, som Ă€ras bör â att blicka tillbaka pĂ„ en verksamhet, sĂ„ rik pĂ„ framgĂ„ngar och triumfer, att nĂ„got dylikt kanske blott kan komma sceniska artister till del. Tenoren framför allt Ă€rredan genom sitt yrke sĂ€ker pĂ„ att vara en uppmĂ€rksammad personlighet. Hur Ă€r det möjligt att folk icke skulle intressera sig för, ja till och med smĂ„tt svĂ€rma för den, som Ă„r efter Ă„r för dem förkroppsligat alla scenens mest romantiska gestalter alltifrĂ„n graalriddaren Lohengrin, Faust och Romeo, och till den intressante banditen Fra Diavolo, den raske dragonen »don José» och den vackre fiskaren i »Konung för en dag», till pĂ„ köpet nĂ€r sĂ„ klingande, mjuka toner som hr Ădmanns stĂ„ honom till buds? Man vet ju, att teatern Ă€r vĂ„r tids stora passion. Undra dĂ„ pĂ„, att »den store tenorens» jubileum vĂ€cker betydligt mera uppseende, Ă€n hvad som vid ett liknande tillfĂ€lle kanske skulle kommit landets högst uppsatta personligheter till del, att icke tala om dess vittra storheter.
Men skĂ€mt Ă„sido. Hr Ădmann kan göra
ansprĂ„k pĂ„, att han sjĂ€lf och hans konst skola tas pĂ„ allvar, Ă€fven om man kanske icke skulle fĂ„tt det fullt klart för sig pĂ„ sjĂ€lfva recetten, dĂ„ sĂ„ngaren olĂ€mpligt nog upptrĂ€dde som Fernando i »Leonora» en opera som liksom enkom inbjuder till parodiering, men dĂ€r hr Ădmann varit och förmodligen fortfarande Ă€r mycket populĂ€r bĂ„de pĂ„ grund af sin smĂ€ltande sĂ„ng i ett par af operans mĂ„nga nummer, samt pĂ„ den grund att dampubliken hĂ€r haft nöjet att fĂ„ skĂ„da sin gunstling i munkkostym. VĂ€rdigare hade emellertid varit, om hr Ădmann denna afton kunnat upptrĂ€da som Othello, ett parti, som han verkligen utförde sĂ„ sant och vackert, att denna prestation hade gjort hvem som helst heder, Ă€fven frĂ„nsedt att hans smĂ€ltande lyriska tenor hĂ€r utvecklade en sĂ„dan heroisk glans och kraft, att han icke heller i detta afseende behöft frukta jĂ€mförelsen med aldrig sĂ„ kraftiga hjĂ€ltestĂ€mmor. Den dramatiska framstĂ€llningen har för öfrigt icke varit hr Ădmanns starka sida, men hans under Ă„rens lopp förvĂ€rfvade aktningsvĂ€rda rutin har satt honom i stĂ„nd att verkningsfullt utföra sĂ„vĂ€l den stora operans heroiska partier, sĂ„som Raoul, Profeten, en af sĂ„ngarens bĂ€sta uppgifter, RadamĂšs, Arnold Melchthal m. fl., som att Ă„skĂ„dliggöra den komiska operans mera hvardagliga gestalter, bland hvilka jag nĂ€mner Zephoris i »Konung för en dag», Meister i »Mignon», Fra Diavolo, den sicilianske bykurtisören Turridu i »PĂ„ Sicilien», dĂ€r sĂ€rskildt afskedsscenen frĂ„n modern tillhör Ădmanns bĂ€sta skapelser, samt nu senast George Brown i »Hvita frun» dĂ€r han emellertid icke lyckades utveckla den intagande Ă€lskvĂ€rdhet och elegans, icke hĂ€ller all den sĂ„ngtalang, som gjorde företrĂ€daren, Oscar Arnoldson, sĂ„ populĂ€r i denna uppgift.
FrĂ„n hr Ădmann till mr Borwick. Ytterligheterna beröra hvarandra. Hos den engelske pianisten Ă€r allt konstnĂ€rligt förfinadt och afrundadt; han tolkar den musik, han utför. DĂ€remot har man icke utan skĂ€l hos honom anmĂ€rkt en viss kylighet i temperamentet; man har funnit honom Ă€ga en karakteristisk engelsk egenskap i utbildad grad, nĂ€mligen flegman. En annan engelsk egenskap, som jag för min del sĂ€tter högre, humorn, har han Ă„ter icke visat sig besitta. TyvĂ€rr. Den skulle gifvit hans spel mer
