Sida 639
KRIG.
573
Kazarinov lutade sig fram: »Och du sjÀlf, hvad menar -du?»
»Jag menar intet; jag Àr soldat, jag har svurit min ed, och jag lyder.»
Det var uppenbart, att bakom de kÀrft försiktiga orden lÄg nÄgot annat, nÄgot revolterande, dristigt, upproriskt, nÄgot, som han ej ville sÀga ut. Men det var ocksÄ uppenbart, att mycket skulle ej behöfvas för att framkalla en explosion i det eldfÀngda materialet.
Kazarinov förstod, att han med sin frÄga varit nÀra att vÀcka en sofvande björn.
Med vĂ€rldsmannens fina leende Ă„tertog han: »Jag vet icke, jag har aldrig varit i krig â och Gud bevare mig för att nĂ„gonsin komma! Jag kan sĂ„ledes inte döma om dess ohygglighet, och jag tilltror mig inte heller att döma om dess nödvĂ€ndighet. Men ett vet jag â kriget mĂ„ vara godt eller ondt och nödvĂ€ndigt eller onödigt; för en sak mĂ„ste vi dock vara det tacksamma â det tager vĂ€l frĂ„n fosterlandet söner, men det gifver oss i stĂ€llet â- mĂ€n!»
Och hans blickar foro smekande öfver vÀnnens kÀmpagestalt.
Nov. 1897.
»SCHIPKAS ĂRN>. OLJEMĂ LNING AF V. VERESTSJAGIN.
SOMMARSTILLHET.
AF ANNA M. ROOS.
Ăfver mitt hufvud susa höga furor; strĂ€ckt uppĂ„ mossan, ser jag mellan grenar fram öfver fĂ€stets blĂ„a fĂ€gring fara
glimmande skyar.
âą
Ute pÄ fjÀrden, krusad lÀtt af vinden, glider en skuta, grÄ med nötta segel, lastad med ved och strÀfvande mot staden sÀfligt och stilla.
Göken hörs ropa bort' i björkehagen, ropar i öster â det Ă€r tröstegöken! â nere pĂ„ Ă€ng stĂ„r baldersbrĂ„ och lyser, fager som solen.
Furorna susa â trötta tankar domna, oron, som rastlöst i mitt inre brĂ€nde, vaggats till hvila: ljufligt hjĂ€rtat sofver sommarens stillhet.
