Ord och Bild: 1898

ÄN LEFVA DE GAMLA GUDAR!

EN MYTOLOGISK FANTASI. Af KARL A. TAVASTSTJERNA.

• •

AN lefva de gamla gudar — och än lefva Loke och Sigyn.

Lokes öde har alltid tyngt mig likt en mara, ända sedan jag som barn hörde min moder berätta om honom för första gången. Jag har kunnat vakna om nätterna och plågas af hans förfärliga belägenhet under etterormen, som utspyr gudaättens hat honom i ansiktet, och jag har ofta önskat, att Ragnarök snart skulle komma för att befria honom.

Mitt barnsliga deltagande för den nordiska mytologiens store brottsling har icke blifvit mindre, men det har intet tycke af dagens mode-svärmeri för de moraliskt abnorma, det är en helt enkel, mänsklig känsla, som stadgat sig och vuxit stor under trycket af mina egna erfarenheter.

Jag har mer än en gång sett den mörke nordiske titanen, som, i stället för att bli asarnes lydige träl, vågade höja sitt hat mot den blide solafguden, och som därför redan i hatets hedenhös genom loflig list narrade den blinde Höder till brodermord, utan att själf vilja besudla händerna i fiendens blod.

Jag har sedan sett honom slagen i bojor af de mäktiges handtlangare, sett

honom vrida sig på sitt klippstycke, när förtalets orm drupit sin galla honom i ansiktet, så snart Sigyn ett ögonblick lämnade sin skål, där hon upphämtade giftet.

Och jag har beundrat den starka, trofasta kvinnan, hvars kärlek ännu efter generationer icke vansläktats.

Lokes grekiske tvillingbroder, ljus-bringaren Prometeus, hade endast en gam till sällskap och plågoande, men så var hans straff heller icke evigt. Loke hade Sigyn vid sin sida, han hade den kvinnliga kärleken, — och därför kommer ingen Herkules, betagen af medlidande och harm, för att lösa hans bojor. Åsarnas välde var så despotiskt och fast, att ingen blifvit halfgud genom att våga trotsa det.

Men senast har jag sett Loke öfvergifven och bruten af sina olyckors öfvermätt. Sigyn har icke hållit ut sitt hopplöst tunga värf som kärleksfull fångvårdare. All själsstyrka har sin gräns, all kraft sin ända. Hennes utsträckta arm med skålen, som uppfångar ettern, har tröttnat, hennes fingrar ha domnande släppt sitt tag om skålens fot, och Loke har blifvit ensam med hatets orm, som