Sida 110
Striden mot den franska rättskipningen under upplysningsseklet. Af John af Klercker. Med 8 bilder
IOO
JOHN AF KLERCKER.
under dessa blodiga skådespel vid känslolöshet för medmänniskors kval och grym njutning vid dessas åsyn, utan äfven de högre samhällsklasserna, särskildt kvinnorna, betraktade dem såsom intressanta och sevärda nöjen till omväxling med teaterföreställningarne och balintrigerna. Man hyrde fönster vid Grève-platsen mot hög betalning, och medan de fleste fin-bildade män icke kunde uthärda åsynen af attentatorn Damiens gräsliga kval, när hästarna förgäfves ansträngde sig för att afrycka den olycklige en arm eller ett ben, betraktade dåtidens damer det intressanta skådespelet med operakikare och funno endast utlopp för utropet: »Hur synd om de stackars hästarna !»
I provinserna var det om möjligt sämre beställdt. »Intet år förflyter», påstår Voltaire, »under hvilket man icke i provinserna dömer oskyldiga familjefäder till en fruktansvärd död — och man gör det lika lugnt och med lika godt samvete, som man i en hönsgård vrider nacken af en tupp.»
Det franska folket uppfostrades genom en sådan rättskipning systematiskt till grymhet. Voltaire skref:* »Vår nation är grym. I hela Frankrike finnas måhända sju à åtta hundra personer med mildare sinnesart och finare bildning. Dessa utgöra nationens blomma, och genom dem förvillas främlingen. Efter dem bedömer han hela nationens skaplynne och bedrar sig storligen. Våra präster och domare äro ej bättre än de gamla druiderna, som utförde människooffer.» Öfvertygelsen om den franska tigernaturen, som sticker fram under aphuden, var djupt rotfäst hos Voltaire. »Mängdens strömmande till afrättningarna har icke sin grund i den angenäma kontrastkäns-
* i bref till d'Etallonde de Morival den 26 maj 1767.
lan mellan att se andra lida och känna sin egen person fri från smärtor, utan här bildar lusten till grymhet driffjädern», och »folket löper till dessa skådespel liksom det går i mässan, därför att det är ett gratisnöje», säger han på andra ställen. »Jag ångrar att jag utsatt mig för ruin genom att uppföra byggnader och utöfva välgärningar vid gränsen af ett land, där man, medan man går till bords, kallblodigt utför barbarier, för hvilka druckna vildar skulle rygga tillbaka. Och detta skall kallas en mild och glädtig nation? I människoätande harlekiner, jag vill icke veta af eder, I som gån direkt från bålet till balen och från Grève-platsen till Opéra comique*.»
I detta ljus framstår revolutionens och skräckväldets ödslande med människolif icke såsom ett oförklarligt utbrott af yrt vanvett eller en Robespierre eller ens en Marat såsom abnorma vilddjur af grymhet. Med en sådan föregående folkuppfostran är det snarare glädjande, att barnen af slika fäder och mödrar under den stora revolutionen blifvit så genomträngda af humanitära hänsyn, att man då fasthöll vid guillotinens mänskliga afrättningsmetod.
I den bestående uppfattningen sökte upplysningslitteraturen gång på gång att skjuta bresch. Encyklopedisternas grofva lärdomsartilleri, som riktade skotten med omtanke och försiktighet, understöddes här af en Helvetius' och en Holbachs •grundgående men verksamma mingångar. Båda dessa stridsmedel öfverträffa des dock i effekt af den gamle jesuitdiscipeln Voltaires litterära snabbeld, där han från sin maskerade position i Frankrikes sydostligaste hörn öfversållade den murkna samhällsbyggnaden med explosiva små-projektiler, hvilkas sprakande krevader
* I bref till d'Argental, den 16 juni 1766.
Källa: Project Runeberg ·