Ord och Bild: 1898

210

JOHN AF KLERCKER.

kampen om existensmedlen förlamar dådkraften hos kämparna mot snikenhetens och dumhetens kohorter. De materiela intressenas äflan ligger som töcken öfver våra gamla kulturstater, och i den kvafva skymningen skjuta diktens plantor bisarrt förkrympta skott, medan egennyttans parasitväxter frodas i den multnande samhällsgrunden.

När ett hänsynslöst förvärfsbegär de facto blifvit den enda egenskap, som för individen till seger eller blott existensmöjlighet, har djärfheten och kamplusten ingen annan plats än i den förtviflans strid på lif och död, som anarkismen i sina olika former tid efter annan utkämpar med det ålderdomssvaga samhället. Endast i de länder, där ännu fordran på nationel enhet och frihet står som en olöst fråga på dagordningen, hafva hjältenaturer af det gamla slaget tillfälle att uppträda. Vi vänta ännu på den luttrande vådeld, som utan tvifvel i snar framtid kommer att svepa öfver oss och kalla dådkraften till lif.

Söndagen den 31 mars 1895 kryssade en liten engelsk skonare »Honor» utanför mynningen af Toar-floden strax norr om den cubanska staden Baracoa.

Denna ort, som är belägen på den stora Antillans längst mot öster utskjutande udde, var den första plats, där spaniorerna under conquistadoren Diego Velasquez 1512 anlade ett nybygge på Cuba och började sitt utrotningskrig mot urbefolkningen. Deras första handling på den nyförvärfvade jorden var ett afskyvärdt brott, mordet på karaibhöfdin-gen Hatuey. Denne man hade flytt undan det spanska förtrycket på sin fäderneö, Hispaniola, det nuvarande Haiti, och sökte förgäfves förmå Cubas fredliga invånare att göra motstånd mot eröfrarna. Han blef fången och under förevändning att han skulle betraktas såsom förrymd

slaf dömd till bålet. Ehuru alla omvändelseförsök visat sig fruktlösa, ville det kristna trosnitet ända till det sista söka bemäktiga sig den modige indianens själ, och medan bödeln stod färdig att antända de uppstaplade risknipporna, uppmanade en fransiskanerpater enträget Hatuey att afsvärja sina falska gudar, på det att bålets flammor måtte bära hans själ till de kristnas himmel. Det var då han, såsom Padre de las Casas berättar, först frågade, om det funnes många spanjorer i denna himmel, och sedan, när man försäkrat honom, att så var förhållandet, utropade: »Jag vill icke komma till en ort, där jag kommer att träffa någon enda af edert förbannade släkte!»

Den lilla skonaren gjorde flera försök att landa och strandade till slut på ref-vet. En skara mörkhyade, väderbitna män bemannade nu i hast skeppsbåtarna och började ilandföra vapen, ammunitionskistor och ett par små kanoner. När den lilla skaran kommit i land, blef det jubel bland de väntande, som tillhörde den kubanske rebellöfversten Felix Ruens folk. Bland nykomlingarna befann sig nämligen den så varmt efterlängtade frihetshjälten från tioårskriget, Antonio Maceo, och i hans följe sågos andra veteraner från den första kubanska republikens hårdnackade kamp, brodern José Maceo, Flor Crombert, Cebreco och andra.

Med Maceo steg hämdens ängel i land på Spaniens enda återstående betydande amerikanska besittning. När den humane advokaten Carlos Manuel Céspedes den 10 okt. 1868 höjt frihetsfanan i Yara-dalen, hade Maceos fader och bröder, som så många andra i östern, slutit sig till republikens standar, och den unge Antonio hade då som yngling sett spanska trupper at" hämd på det grymmaste våldföra och mörda hans moder och systrar. Af blodshämdens äggelse mog-