Ord och Bild: 1898

IO

V. CARLHEIM-GYLLENSKÖLD.

tecken pa himmelen sedt i amerika den 21 mars 1843 (ur »midnattsropet».)

talas om flammande, blodiga krigshärar, flammande drakar, blodiga vapen, flammande spjut, lansar och svärd, flammande tält, — det är en reflex af århundradets stora krig med skändade kvinnor, på spjuten spetsade små barn, brinnande städer och byar, som efterträdt eskimåernas för tidigt födda foster, — det är den europeiska kulturens triumf!

Den nyktra protestantiska kristendomen medförde en ny fas i ideerna. Martin Luther, i sina maningar till de upproriska bönderna 1525, säger, stödjande sig på Pauli epistel till efesierna, VI, 12, att djäfvulen ofta låter se sig i kroppslig gestalt, som flammor på himmelen, i gestalt af drakar och andra figurer.

Hos vår svärmiskt religiösa allmoge, i Säterdalen i Norge likaväl som i Smålands skogar, uppväcka de vilda norrskensflammorna en skräck för Guds straffdomar. Samma idé finna vi i ett af en lärd dam ur den engelska aristokratien Mrs M'Hardie utgifvet arbete, försedt med förord af grefven af Shaftesbury och tryckt 1883. Arbetet, som författaren nyligen köpt i Missionsbokhandeln på Drottninggatan, bär titeln: »Midnattsropet: 'Se brudgummen kommer', eller undersökning af de kronologiska, historiska samt tidens tecken, afseende bevisen för det nära annalkandet af Jesu

andra ankomst». Bland dessa tecken berättas om ett sken, som visade sig den 21 mars 1843 mellan klockan 11 och 12 i Cincinnati. »Kaptenen på skeppet Pean satt i sin hytt, och ehuru han hade flera ljus brinnande, märkte han dock skenet. Han ville gärna veta orsaken, sprang därför ut till vakten Frances och frågade honom, om han såg det. 'ja', sade han. 'Hvad är det r' 'Jag vet det visst icke', svarade kaptenen. Då de ifrigt sågo sig omkring för att upptäcka, hvarifrån det besynnerliga skenet kom, märkte de i sydväst nära zenit figuren af en orm på himlen i krokig ställning, utom svansen, som var rak, äfvensom hufvudet var vändt mot öster. Med sitt klart glänsande röda och tillika hemska sken förblef denna figur bland stjärnorna flera minuter. Småningom försvann en del däraf, och det återstående förändrades och antog formen af ett tydligt 'G'. Efter ett par minuter gestaltade det sig till ett lika tydligt 'O' samt efter några minuter till ett tydligt 'D'. När O förändrades till D, uppstod först en aflång figur, som småningom antog formen af D, och när denna bokstaf i fullständig form visat sig en stund, återkom den aflånga gestalten, hvarpå alltsammans försvann och himlen återfick sitt vanliga utseende.»

Detta är säkert icke den sista mytiska föreställningen. För vår kunskap om norrskenet sakna dessa åsikter visserligen all betydelse, men det roade oss att dröja vid idéernas underliga, ologiska utveckling, emedan den är karakteristisk för människoförståndets oförmåga att öfverge en gång väl banade stigar — en öfverraskande verklighet soin återfinnes på alla områden, på det moraliska, sociala. . .