Sida 548
Bismarck. Af Thor Andersson. Med 16 bilder
262 THOR ANDERSSON.
de sårbaraste punkterna hos motståndarne.
Den hängifvenhet, hvarmed Bismarck förfäktade rojalitetens intressen, fäste snabbt regeringens blickar på honom, och han befanns 1857 lämplig att bevaka Preussens intressen på förbundsdagen i Frankfurt.
Atta år stannade Bismarck på denna plats, där alla den tyska politikens trådar den tiden löpte samman. Där gjorde han sina sista lärospån, där omfattade han för första gången de idéer, som sedermera ledde honom, och där genomgingo hans politiska grundåskådningar dessa förvandlingar, som sedermera möjliggjorde framgången.
Som den absolutistiska Donau-monarkiens vän kom Bismarck till Frankfurt; som dess hätskaste fiende reste han därifrån. Vid förbundsdagen fick Bismarck ögonen öppna för den oförsonliga rivaliteten om ledningen i Tyskland mellan de båda presidialmakterna. Rivaliteten tillspetsades alltmera, och genom en mängd diplomatiska segrar lyckades det Bismarck att omöjliggöra Österrikes inträde i den tyska tullföreningen, att afhålla Preussen och det tyska förbundet från att under krimkriget enligt Österrikes önskan uppträda mot Ryssland och understödja den habsburgska aktionen i donaufurstendö-mena. Preussens neutralitet vid detta tillfälle tillförsäkrade det tsarens tacksamhet.
På förbundsdagen blef Bismarck Österrikes hatare. Mer än ett af de många offentliggjorda brefven från denna tid innehåller ett catoniskt »dessutom anser jag att Österrikes inflytande i Tyskland bör förstöras». Redan tio år före uppgörelsen med Österrike har han ock förklarat, att rivaliteten mellan de två tyska stormakterna kunde upphöra endast genom ett krig. »Enligt politiken i Wien är Tyskland nu en gång för trångt för oss bägge», skrifver han. »Till och med
skarpt tryck utifrån, den mest trängande fara för bådas existens, förmådde icke 1813 och 1814 att smida järnet. Den tyska dualismen har sedan tusen år då och då, sedan Karl den femte regelbundet hvarje århundrade, genom ett grundligt inre krig ordnat sina inre förhållanden, och äfven i detta århundrade skall intet annat än detta medel kunna ställa utvecklingens ur på det riktiga klockslaget. Jag vill endast uttala min öfvertygelse, att vi inom icke allt för långt aflägsen tid skola tvingas att kämpa för vår existens mot Österrike och att det icke ligger i vår makt att undvika det, emedan tingens gång i Tyskland icke har någon annan utväg.»
Samtidigt bröt allt mera fram hos Bismarck realpolitikern — statsmannen som icke låter fängsla sig af någon doktrin eller något parti, som klart känner för handen varande förhållanden och som gör gällande och klokt använder statsintressen, men icke känslor. Själf brukade Bismarck denna tid säga, att han i politiken intog den iakttagande naturforskarens ståndpunkt. Därför blef han icke längre absolut motståndare till revolution och konstitution, till liberalism och tryckfrihet.
Det hänsynslösa sätt, hvarpå Bismarck fullföljde sitt stora mål att förskaffa Preussen hegemonien i Tyskland, gjorde det slutligen nödvändigt för den preussiska regeringen att aflägsna sin alltför myndige legat i den dåvarande tyska politikens brännpunkt. Som representant för sitt lands intressen vid det mäktiga tsar-hofvet tillbragte Bismarck tre år. Mot sin egen vilja hade han kommit till den kalla Ne van. »Man ställde mig kallt, som man gör med champagnen, innan man serverar den», var Bismarck eget yttrande om sejouren i Petersburg.
Under Bismarcks gesandtskapstid i Petersburg och under några månader 1862
Källa: Project Runeberg ·