Ord och Bild: 1898

502

THOR ANDERSSON.

arbetade Tysklands »segerkejsare» och den nyss bortgångne »järnkanslern» för återupprättandet af fäderneslandets storhet. Med hvilken framgång är allmänt bekant.

Då Bismarck tog vården om de ho-henzollerska angelägenheterna, ägde han allt annat än det preussiska folkets sympatier — det enda understöd han kunde påräkna var från ultramontant och ultrakonservativt håll. Bismarck tillhörde ej heller någon vare sig konservativ eller liberal riktning. Han var då, hvad knappast någon annan statsman i Tyskland den tiden var, helt enkelt och målmedvetet nationel. Hans stora mål var ett enigt Tyskland under Preussens ledning, och för att nå detta höll han det för en matematisk omöjlighet att annat än genom ett krig aflägsna den preussisk-österrikiska dualismen.

Inför den stora allmänheten, som 1862 icke kände någon af alla de lysande politiska »Denkschriften», hvarmed Bismarck under åratal flerfaldiga gånger uppvaktat sin monark och den preussiska regeringen, stod han icke endast som »landtjunkaren», som den »feodalt-aristokratiske demonen» utan till och med som »den lättsinnige spelaren». Hans enda stöd i den väldiga striden, tills hans politik 1866 firade så glänsande triumfer, var Preussens konung. Tillförlitligheten i dennes väsen, icke hans geni, var den fasta grund, på hvilken hans rådgifvare byggde. Också får man för den dåvarande tiden icke antaga någon inre öfverensstämmelse mellan Wilhelm och hans förste rådgifvare. Konungen hade stort förtroende till Bismarcks skicklighet och till hans karakter, men han förstod dock endast delvis ministerpresidenten och dennes politik. Hans tankar rörde sig om Preussens militära säkerhet och om huset Hohenzol-lerns ära och värdighet. Preussen och Tyskland föllo för honom icke så helt

och hållet tillsammans som för Bismarck. Idéen om den konstitutionela nationalstaten under Preussens ledning afvisade han visserligen icke, men den kom icke heller ur hans själ; han förmådde icke att vinna något rätt förhållande till den. Hans politiska isolering midt ibland det preussiska folket och den kungliga familjen icke endast bekymrade honom svårt utan lät också hos honom starka tvifvel uppstå med afseende på riktigheten i hans hänsynslöse ministers rådslag. Den som därför tror, att Bismarck under konfliktstiden, tack vare ett oföränderligt förtroende från allerhögsta håll, sönder-rifvit sina motståndares nät liksom spindel -väfvar, han misstager sig.

Bismarck förklarade en gång, att han ansåge sina diplomatiska handlingar 1864 för de svåraste och lyckligaste af alla sina diplomatiska företag. Medan han stod i konflikt med den preussiska landtdagen, stegrades allt mera nödvändigheten att reformera det tyska förbundet. En af Bismarcks första handlingar som ministerpresident var ett samtal med Österrikes sändebud Karolyi i Berlin, hvarunder han uttalade Preussens önskan att i Tyskland icke hindras af Österrike och riktade den uppmaningen till Donaumonarkien att förlägga sin tyngdpunkt till Ofen. På Österrikes initiativ kom då furstedagen i Frankfurt am Main till stånd. Mot det fursteförbund, som där föreslogs, uppställde Bismarck fordran på ett tyskt parlament. »Preussen behöfver», så föllo hans ord, »en motvikt mot regeringarnas dynastiska politik och kan finna densamma endast i nationalrepresentationen». Att furstedagen blef utan resultat förhindrade dock icke, att Österrike och Preussen enades om en gemensam operation mot Danmark. Förbundsexekutionen slutade med att Schleswig och Holstein icke längre stannade under den Oldenburgska dynastien