Ord och Bild: 1898

EDVARD SWARTZ. - CARL GUSTAF SUNDBERG. 4I

Knappast har grafven hunnit sluta sig öfver stoftet af Edvard Swartz, förrän den öppnats för en af hans samtida, som utan att äga hans epokgörande betydelse för vår förnämsta skådeplats, likväl intog en både framskjuten och aktningsbjudande ställning vid den, och detta icke blott som skådespelare utan äfven som lärare och instruktör. Carl Gustaf Sundberg, som föddes i Stockholm 1817 anställdes som elev vid balettskolan redan 1827 och var där samtidig med tvenne andra skådespelarämnen, hvilka en dag skulle med honom täfla om publikens ynnest, nämligen Edvard Stjernström och Gustaf Kinmanson.

Dessa båda öfvergingo likväl längre fram till Lindebergs Nya teater, där den förre som bonvivant och den senare som romantisk förste älskare väckte publikens lifliga sympatier, medan Sundberg däremot kvarstannade vid den kungliga scenen och där under en lång följd af år obestridt intog

dunklas af några skuggor eller förminskas af några inskränkningar. Brister funnos hos honom som hos alla, men ljus och klarhet älskade han både i konsten och i lifvet. Ljus och klar, harmonisk och måttfull, behärskad och likväl frigjord, skall han därför stå inför vårt minne, långt efter sedan täckelset fallit öfver hans långa lidande och hans ihärdiga kamp emot förgängelsen, hvilken endast kom för att befria honom själf, icke för att utplåna hans betydelse för vår dramatiska konst. I dess tideböcker skall hans namn alltid stå som ett af de förnämsta.

förnämsta platsen som förste älskare i komedien och det borgerliga skådespelet. Han företog nog också ett och annat ströftåg in på det tragiska skådespelets gebit, men dels fördes där spiran tämligen enväldigt af Nils Vilhelm Almlöf och Georg Dahlqvist, dels lämpade sig icke hans skäligen svaga

gustaf sundberg i »sullivan». oljemålning af o. cantzler. / k. operans porträttsamling.

stämma och spensliga figur för den tidens hjälteroller, och det var egentligen endast som Max Piccolomini, Mortimer och Laertes som han försökte sig inom det högre dramat.

Med undantag af året 1844—45, då han företog en utrikes studiefärd, under hvilken han tillbragte den mesta tiden i Paris, tillhörde han under hela sitt lif den kungliga