Ord och Bild: 1898

DAGBOKEN.

i I

på motivkretsen temligen brokig — där finnas historiska dikter, resebilder, tillfällighetslyrik, stämnings- och tankelyrik samt efterbildningar -— efter Eichendorff, Alfred de Musset, Swinburne, Uhland och Longfellow, äfven dessa, som synes, en brokig samling. Allt huller om buller, och till största delen klädt i rimmad prosa, därtill i allmänhet en rätt knagglig prosa. En viss stämning kan väl ej frånkännas ett par af de historiska dikterna — såsom »Amatissima» och »Taf-feltäckaren berättar» — samt några bland tillfällighetsvisorna; men öfver hufvud taget äro dikterna af den art, att de bort stanna inom den trängre vän- och familjekretsen, hvilken de sannolikt ofta beredt nöje och njutning.

Diktarnamnet Olivus Olän är åtminstone för mig förut obekant. Af lwånga skäl kunde man tro det bäras af en yngling; detta motsäges emellertid af några bland dikterna: »Nyåret 1861», > Prolog vid Garibaldi-soaréen å Nya Teatern i Göteborg den 3 juni 1860», ett par skarpskyttesånger och andra. Jag behöfver för öfrigt blott anföra några titlar, för att klargöra såväl arten som halten af

denna diktning, såväl diktarens personlighet och själfständighet som hans konstnärliga betydelse; det är idel gamla bekanta — möjligen från hans egen ungdom, i alla händelser från seklets tidiga vår: »Det sköna» —■ inledningsdikten, en prolog i stor stil! »Sång till världshafvet», »Jorden till solen» och »Solen till jorden», »Fjälltoppen och dälden», »Dödens ängel» och »Lifvets ängel», »Dygden», »Det flyktande idealet», »Flyttfåglarne», »Hymn till solen» och »till stjärnorna», »Floras döttrar» (1. Liljan, 2. Resedan, 3. Rosen etc.), »Skaldens morgonpsalm», »Ungmöns första kärlek» ■—- och vidare: »Söder och Nord», »Italia och Svea», »Skarpskytten till fosterlandet», »Den svenske odal-bonden», »Den siste vikingen», »GustafVasa», »Gustaf II Adolf» och »Karl X Gustaf» (egendomligt nog icke någon »Karl XII»), »Sång till den svenska hären», o. s. v.

Dikterna själfva äro i full öfverensstämmelse med sina rubriker — såväl till innehåll som till form, den senare ledig, oklanderlig och absolut färglös —; där finns ej en rad, som ej klingar välkänd.

K. E. F.

KONST.

N. F. SANDER.

Cenorn energiskt arbete och mångsidig JJT begåfning har den man, hvars namn läses här ofvan, ur ett obemärkt hem och knappa villkor banat sig väg till en framstående ställning och inom olika områden ingripit med danande kraft. Han har därunder visat sig förena en kontemplativ och grubblande sinnesart med en praktisk duglighet, som snart togs i anspråk för viktiga allmänna värf. Efter den poetiska alstring, som i hans ungdom formade sig med innerlighet och fägring omkring ett personligt känsloinnehåll och som gaf honom en framstående plats bland den tidens unga lyriska skalder — R. von Kramer, C. R. Nyblom, C. G. Strandberg m. fl. — följde efter omsorgsfulla förberedelser forskarens och ämbetsmannens långa och trägna värf.

Nils Fredrik Sander föddes den 26 september 1828 i ett bondehem i Vintrosa församling af Örebro län och blef vid 20 års ålder student i Uppsala. Redan under skol-

åren hade han måst försörja sig genom informationer, och detsamma blef förhållandet vid universitetet. Tack vare en informatorsanställning fick han redan 1852—53 göra en större utländsk resa. En stor framgång rönte han, då hans poetiska förstlingsarbete, diktcykeln »Den fallande stjärnan, sånger till Selma», belönades med Svenska akademiens stora pris. Han har sedan dess flera gånger återvändt till poetisk alstring, bl. a. i formfulländade tolkningar af nygrekiska folkdikter, men i likhet med så många andra af våra lyriska skalder har han aldrig öfverträffat de första ackorden på sin lyra.

Först studierna, därnäst ämbetsmannabanan hafva tagit honom för mycket i anspråk för att de poetiska anlagen skulle kunnat med kraft fullföljas. Kort efter 1855 aflagd kandidatexamen inträdde Sander som e. o. tjänsteman i Ecklesiastikdepartementet, inom hvilket han avancerade 1866 till kopist, 1874 till kanslisekreterare samt 1882 till kansliråd