Ord och Bild: 1898

förbunden med landets inre och yttre politik som Elisabets. Det engelska folket var vid hennes tronbestigning deladt i två stora partier, ett protestantiskt och ett katolskt. Protestanterna önskade, att hon måtte förmäla sig, särskildt af den anledning, att, om Elisabet aflede utan barn, Maria Stuart, Skotlands högkatolska drottning, som nu var närmaste arfvinge till Englands krona, skulle komma att bära densamma efter Elisabet. Katolikernas önskan var äfven, att Elisabet skulle träda i äktenskap, dock med den förutsättning att det blefve med en deras religionsförvandt. Den allmänna meningen var, att den blifvande gemålen skulle vara hellre en engelsman än en utländsk furste.

FILIP II. KOPPARSTICK AF HIERONYMUS WIERX.

Oberäknadt Erik var Filip II den förste som nu sökte giftermål med Elisabet. För att bibehålla sin hittillsvarande maktställning, beslöt han att i stället för Emanuel af Savoyen själf begära Elisabets hand och sände i sådant ändamål — med förbigående af sin minister i England, Feria — den sluge Quarra, biskop af Aquila, till Elisabets hof. Men Elisabet hade beslutat att blifva en populär drottning; och hon visste, att allmänna meningen hos det rådande protestantiska partiet var, att hon skulle taga en protestant, helst en engelsman, till gemål, äfvenså att Filip var mycket hatad, hvartill kom Filips fordran, att hon skulle både öfvergå till katolska läran och hos påfven söka erkännande af sin äkta börd, ty Henrik VIII:s skilsmässa från Katarina af Arragonien var i katolikernas ögon något, som måste betraktas såsom ogjordt. Genom bifall till Filips frieri skulle Elisabet ej allenast själf erkänt sig såsom bastard och usurpant utan ock faktiskt gått förlustig af England. Allt detta tänkte Elisabet, men hon svarade, att, ehuru hon var högt smickrad af Filips anbud och för honom hade stor beundran, kunde hon ej blifva hans gemål, därför att hon städse ville blifva jungfru, ett skäl som hon många gånger nyttjade vid liknande tillfällen, sannolikt denna gång ej af koketteri utan för att komma ifrån en svår belägenhet.

Allmänna meningen i England var, såsom sagdt är, att Elisabet skulle gifta sig med en engelsman. Såsom hennes blifvande gemål och vid denna tid gunstling utpekades af ryktet earlen af Arundal, en man med stort anseende men något fåfäng samt redan hunnen till en mogen ålder och fader till två gifta döttrar, hertiginnan af Norfolk och lady Lumley. Från Flandern, där han i ett slags landsflykt tillbragt flere år, hade han kommit till London på samma fartyg som Quarra. Nu blef han drottningens Lord Steward, förde ett mycket lysande lefnadssätt och var nära att ruinera sig. Men Elisabet ville ej blifva stjufmor åt två gifta damer. Förhållandet var slut