Ord och Bild: 1898

redan före kröningen, Arundel tjänstgjorde emellertid i kröningståget såsom Lord Steward.

EMANUEL AF SAVOYEN. SAMTIDA KOPPARSTICK.

Vid tiden för kröningen talades också om giftermål emellan Elisabet och en annan engelsman, hennes forne gunstling sir William Pickering. Han hade återkommit från Frankrike, där han af religiösa skäl en tid vistats. Tiepolo, Venedigs sändebud, skref till dogen den 23 febr. 1559: »Det tros, att drottningen tager till man denne Pickering, som är om 36 års ålder, af hög växt och särdeles omtyckt af damerna. Parlamentet har sändt en deputation till drottningen med anhållan att hon måtte gifta sig med Pickering».

Denne deltog också i kröningståget. Men däri sågs äfven en tredje person. Det var en ung ståtlig riddare, som ledde drottningens präktiga, hvita, med ett täcke af guldbrokad höljda lifhäst. Denne riddare var lord Robert Dudley, drottningens t. f. stallmästare, sedermera Earl Leicester, en man som på Elisabets hela lefnad kom att utöfva det mäktigaste inflytande. Man betraktade honom ej ännu såsom drottningens »consort». Det kom sedan.

Feria, Filips minister, skrifver den 18 april 1559: På de sista fem dagarne har lord Robert kommit så långt i drottningens gunst, att Hennes Maj:t besöker honom i hans rum både dag och natt. Dudley hade förvärfvat ett fast och uteslutande rum i Elisabets hjärta. I vägen för deras förening stod endast en sak, det var att lady Dudley, den älskliga Amy Robsart, lefde, fastän kämpande med en svår och obotlig bröstsjukdom.

Man finner, huru stora utsikter de, som i likhet med Erik täflade om Elisabets hand, hade att vinna framgång.

Ehuru Filip II för egen räkning gått miste om giftermål med Elisabet, hindrade det honom ej att uppträda för en annan friare. Dels såsom katolska kyrkans protektor — kejsaren, som i mycket var beroende af de protestantiska furstarne i Tyskland, saknade Filips prestige — dels på kejsarens begäran hade Filip åtagit sig att hos Elisabet till gemål föreslå en af hans söner. De voro två, Ferdinand och Karl. Den förre var i hög grad bigott och därjämte veklig. Den senare hade mycket smala skuldror och ett stort hufvud. Bedrifvandet af denna giftermålsaffär uppdrog Filip åt den ofvan nämde Quarra i förening med spanska ministern Feria. Så stor vikt fäste han därvid. Då den kejserlige ministern Ravenstein infann sig hos drottningen och framställde frieriet först för Ferdinands räkning, blef han genast kyligt emottagen. Drottningen svarade, att hon ej ville förmäla sig med någon, som hon ej sett.